Kajsa Kettil: Kajsa Kettil: Demokrati kostar – men alternativet är dyrare
Det är först och främst en oerhörd tragedi att Lars Vilks och hans två livvakters liv släcktes i samband med söndagens bilolycka i Markaryd. Familjer har förlorat sina älskade, polisen har förlorat kollegor, Sverige har förlorat en tongivande röst för yttrandefriheten.
Det är enligt polisen oklart varför den civila polisbil som de tre färdades i kom över på fel sida av motorvägen och frontalkrockade med en lastbil, men inget tyder på att det handlar om något attentat. En teori var på måndagen att ett däck hade exploderat, och för att kunna utreda händelsen brett har flera anmälningar upprättats; grov vårdslöshet i trafik, vållande till annans död och mord. Ingen var på måndagseftermiddagen delgiven misstanke om något brott.
Händelsen utreds noga, och Vilks död kommer sannolikt att påverka svensk samhällsdebatt långt efter att utredningen är avslutad.
Det finns mycket att säga om Lars Vilks som konstnär, debattör och provokatör. Den här texten tar dock inte ställning till kvaliteten på hans konst. Inte heller om det var en en fördel eller nackdel att hans verk med profeten Muhammed som rondellhund blev så uppmärksammat. Syftet är i stället att försvara hans och alla andras rätt att tycka, säga och visa vad vi vill som ryms inom lagens ramar.
Lars Vilks var obekväm, kontroversiell och fortsatte framåt där de flesta skulle ha backat. För detta fick han betala ett högt pris i form av ett liv under ständigt personskydd, utan möjlighet till en normal vardag tillsammans med sin partner, och utan den frihet de flesta kan ta för given. Knappt någon vågade ställa ut hans konst, vilket belyser hur bräckligt vårt samhälle blir om vi inte vågar stå upp för dess frihetliga värden.
Hans livsgärning och öde har under de senaste åren skildrats i flera medier. Bland annat har journalisten Niklas Orrenius följt konstnären under lång tid, och i ett avsnitt av Söndagsintervjun (SR 24/1) berättade Vilks om hur begränsat hans liv på hemlig ort hade blivit.
”Lars Vilks konst skadade ingen. Den störde, utmanade och kunde till och med uppfattas som kränkande. Det kunde vara tröttsamt och jobbigt, och det är som det ska.”Kajsa Kettil
Hans konstnärskap har kostat samhället stora summor i form av skattefinansierat personskydd och andra säkerhetsåtgärder. Somliga har ifrågasatt om det verkligen var värt det, både för hans egen och för det offentligas skull, att utmana så kraftigt med rondellhunden 2007. Hade det inte varit lättare att skippa det med tanke på islamisternas kritiska reaktioner?
Frågan överraskar inte. Det är trots allt naturligt för människan att välja minsta motståndets lag. Och alla är inte skapta för att ifrågasätta, utmana och röra om i debatten som Lars Vilks gjorde. Men, en demokratis främsta syfte är att ge medborgarna trygghet och säkerhet samtidigt som de får tillräckligt med frihet för att utforma sina liv som de vill så länge de inte skadar andra människor.
Lars Vilks konst skadade ingen. Den störde, utmanade och kunde till och med uppfattas som kränkande. Det kunde vara tröttsamt och jobbigt, och det är som det ska.
Det är däremot inte som det ska att upprörande konst leder till hot och mordförsök på personen bakom ett verk, inte heller till attacker där även utomstående drabbas, vilket inträffade vid terrorattentaten i Köpenhamn 2015 där den svenske konstnären tros vara den egentliga måltavlan.
Att leva i ett fritt samhälle förutsätter att vi är beredda att försvara det när det blåser. Det minsta en demokrati kan göra är att stå upp för den som är modig men ensam.
Så sent som för några månader sedan lät den 75-årige Lars Vilks lyssnarna i Söndagsintervjun veta att han hade en massa spännande konstprojekt på gång.
Hur många av dessa som blev klara lär vi snart få veta.
En sak är klar, dock utan några övriga liknelser – det är med demokratin som med Lars Vilks träskulptur Nimis skapad av drivved och hotad av havet och vinden: om den inte rustas upp kontinuerligt bryts den ner av hänsynslösa krafter.
