Andreas Johansson Heinö: Johansson Heinö: S skickligare på gräl än borgerligheten

Det är ett uppfriskande gräl. Politikens kärna är ju den fundamentala oenigheten. Vi tycker olika om samhället, i vilken riktning och med vilka medel det bör förändras. Sådan oenighet hanteras bäst genom en väl avvägd mix av konstruktiva samtal och ett och annat oförsonligt bråk. Utan bråken vet man inte vari oenigheten består. Utan samtalen finns ingen väg framåt.

Att karaktärer som Suhonen och Moula ryms inom samma rörelse har alltid varit en styrka för socialdemokratin. Det är som i ett familjegräl. Det är bara den som känner dig väl som kan träffa där det gör riktigt ont.

Borgerligheten brukade vara sämre på det där. Att höja rösten ansågs inte väluppfostrat. Hellre slutade man att hälsa. Städade rent bland facebookvännerna. Eller så undvek man helt enkelt de känsliga ämnena och låtsades som att det regnade. Vi var ju ändå eniga om att skatten skulle sänkas. När ingen kastade stenar började det växa mossa på dem.

Effekten blev att den borgerliga idédebatten, och med den kvaliteten på argumenten, stagnerade. Den som exempelvis tror att åsiktskorridoren i migrationsdebatten byggdes från vänster var inte med i de borgerliga salongerna under Alliansåren. Och hade jag fått en aktie i valfri skolkoncern varje gång någon grundmurat borgerlig person bakom stängda dörrar sagt vad hen egentligen tycker om friskolesystemet hade jag haft råd att starta en egen.

Jag upplever att det där har förändrats. Det finns inga tabun längre. Liberaler och konservativa och allt däremellan, grälar, inte sällan konstruktivt, med varandra om både sakfrågor och värderingar.

Men alla har inte hängt med i svängarna. I veckan gick exempelvis Per Molander till yvig attack mot något han kallar för “dumliberalismen”. Denna sägs vara “rikt företrädd på hög nivå inom politik, opinionsbildning och förvaltning” och definieras som övertygelsen att marknaden generellt är mer effektiv än offentlig sektor. Vilket Molander anser sig motbevisa genom diverse lika selektiva som märkliga jämförelser (inte heller denna morgon vaknade jag upp till nyheten att en enda svensk debattör förordar det amerikanska sjukvårdssystemet).

Jag är den första att erkänna att det finns dumma liberaler. Jag har träffat åtskilliga. Men något “konglomerat till höger i svensk politik” som “erinrar i mycket om det republikanska partiet i USA” har jag inte stött på.

För att dra hem sin tes sprider Molander istället alternativhögerns myt att alliansregeringen vägleddes av en strävan efter “globalt öppna gränser” och att de humanitära skälen för en relativt generös flyktingmottagning i själva verket var en kuliss för att dölja den mänskliga katapult mot välfärdsstaten som invandringen skulle utgöra. Och han fantiserar om en höger som ser rösträtt (!) och yttrandefrihet (!!) som hot. Den nya amerikanska drömmen, skriver han, handlar i svensk politik om strävan efter att den antiliberala högern ska vinna majoritet.

Steget från dumliberalism till antiliberalism var tydligen inte längre än några tusen tecken och ett halvdussin tankevurpor.

“Högern har fundamentalt fel”, sammanfattar Molander och sätter sitt hopp till att väljarna ska upptäcka det. Men dimridåerna har redan skingrats. Efter några stormiga år framträder nu de inomborgerliga skiljelinjerna mer tydligt än på länge, med stor oenighet i många av de frågor Molander lyfter. Ge oss några år så grälar vi snart lika elegant med varandra som socialdemokraterna alltid har gjort.