Andreas Johansson Heinö: Johansson Heinö: En mångkulturdebatt med parterapins logik
Göteborgs-Postens politiske redaktör Adam Cwejman kritiserar mig (31/7) för att föra debatten bakåt eftersom jag vidhåller ett liberalt ideal där universella principer och demokratiska procedurer har företräde framför hänvisningar till svensk kultur.
Det räcker inte längre med lagstiftning, hävdar han. Det mångkulturella samhället medför dilemman utom räckhåll för demokratiska beslut: ”Utmaningarna handlar om seder och normer, inte om lagbrott.”
Det är bara delvis sant. Cwejman glömmer att vi både kan och bör reglera vilka sedvänjor som får praktiseras. Könsstympning och månggifte är närmast övertydliga exempel på detta.
Distinktionen som egentligen bekymrar Cwejman är den mellan handlingar och tankar. Statens tvångsmakt kan användas för att att beivra de förra men i en demokrati kommer det alltid finns ett utrymme att inte bara tycka att lagen är omoralisk utan också att propagera för en förändring.
Detta, skriver Fredrik Haage (Smålandsposten 12/6), visar svagheten i det liberala demokratiidealet. Till slut är det ju ändå majoritetens uppfattningar som kommer att kanaliseras genom de där strukturerna. Liberala värden överlever eftersom det finns en svensk kultur som upprätthåller dem.
Förvisso. Men demokratins tröghet och tomma formalitet är ingen systembrist utan tvärtom de egenskaper som skänker dess beslut en legitimitet som hänvisningar till värdegrund eller svenska värderingar aldrig kan uppnå.
Aversion mot fysisk bestraffning av barn är idag att betrakta som en svensk värdering, kanske rentav en svensk mentalitet. Den som ens förespråkar aga bryter mot ett socialt tabu. Ändå är en majoritet av oss födda i ett land där detta faktiskt var tillåtet.
Lagar har sällan en omedelbar effekt. Redan när förbudet infördes 1979 var aga otänkbart för många föräldrar, medan andra fortsatte ändå. Trots det är lagstiftningen central: förbudet av en handling har både en förebyggande och en normerande effekt. Dess legitimitet vilar emellertid på att det fattas i demokratisk ordning.
Både Cwejman och Haage oroas över demografiska förändringar. Invandrarna är helt enkelt för många och för annorlunda för att majoritetssamhället ska kunna ”absorbera dem”. Men oavsett hur stram migrationspolitik vi väljer framöver har vi att hantera den segregation vi redan har skapat. Så vad göra?
De ständiga diskussionerna om kultur, normer och svenskhet skymmer segregationens materiella bas. Det är inte “olikhet” som hindrar människor från att försörja sig själva. Det är inte ”kulturella avstånd” som skapar segregation. Perspektiven blir lätt förvridna. Visst är det angeläget att undanröja hinder för en spontan assimilation men då väger några miljoner till etniska föreningar ganska lätt vid sidan av kostnaderna för den diskriminering som drabbar många invandrare på arbets- och bostadsmarknaden.
Cwejman vill se assimilation men betonar vikten av frivillighet. Istället efterlyser han “fungerande möten”. Hans ideal är det Göteborg han själv växte upp i på 1990-talet (under den svenska multikulti-toleransens glansdagar), där det gick fyra svenskar på varje invandrare och där kompisarnas föräldrar förmedlade svenska traditioner och moraluppfattningar vid köksborden.
Hur flummigt det än låter har Cwejman förstås rätt i att de där mötena behövs. Fler arenor där vi kan mötas, oavsett hur lika eller olika vi tror oss vara.
