Andreas Johansson Heinö: Johansson Heinö: Dags att definiera begreppet extremism
I det pågående förtalsmålet i Göteborg mot Ann-Sofie Hermansson kallades i veckan idéhistorikern Sven-Eric Liedman in som expertvittne. Hermansson står åtalad för att ha kallat Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för extremister. 2019 friades Hermansson i tingsrätten med motiveringen att det var ett “värdeord” utan sakligt innehåll. Helt fel, hävdade Liedman, extremist är absolut ett ord med ett sakligt innehåll: “syftet är att exkludera dessa människor och säga att de inte hör hemma i vårt gemensamma samtal”.
Andreas Johansson Heinö
är statsvetare och förläggare på Timbro förlag.
Att Liedman själv twittrat att bland annat Centerpartiet är extremister avfärdade han som irrelevant. Han hade nämligen bara skämtat. Man måste ju ta hänsyn till kontexten.
Den som vill bilda sig en uppfattning om graden av skämtsamhet i Liedmans politiska twittrande kan kolla själv på twitter. Men fenomenet förtjänar en allvarlig diskussion.
Men vad är egentligen extremism? Vi ser ut att vara på väg in i en valrörelse där demokratin för första gången på mycket länge ser ut att bli en av stridsfrågorna. Två av åtta riksdagspartier - Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna - anklagas återkommande för att vara demokratiskt opålitliga. Att samarbeta med dessa så kallade “extremistpartier” beskrivs återkommande som ett demokratiskt risktagande.
”Den relevanta frågan är inte hur avvikande eller ovanlig en åsikt är, utan vilka medel man är redo att använda för att få sin vilja igenom.”Andreas Johansson Heinö
Det är en mycket angelägen diskussion. Rullar vi tillbaka tiden några år är det ingen tvekan om att partierna uppfyllt kriterierna för att klassificeras som vänster- respektive högerextrema. VPK var en gång i tiden ett Moskvatroget kommunistiskt parti. Sverigedemokraterna grundades i spillrorna av den svenska nynazismen.
Det är ett faktum att såväl Vänsterpartiet som Sverigedemokraterna har förändrats. Båda partierna har rensat ut formuleringar och företrädare. Att de är demokrater ser de själva som en självklarhet, ibland rentav rentav bättre demokrater än de andra partierna.
Det står naturligtvis var och en fritt att avfärda V och/eller SD som extremister. Men det demokratiska samtalet skulle må bra av någon slags överenskommelse om vad begreppet betyder.
Ett vanligt missförstånd är föreställningen om att extremism alltid är relativ. Som om det handlar om var man befinner sig i relation till normen i samhället.
Men den avgörande frågan här är inte hur långt ett parti eller en person befinner sig från mittfåran. Det finns mängder av högst legitima ståndpunkter som är ovanliga i Sverige 2021 (men kanske inte 2022, som bekant svänger det ofta fort i den svenska åsiktskorridoren).
Den relevanta frågan är inte hur avvikande eller ovanlig en åsikt är, utan vilka medel man är redo att använda för att få sin vilja igenom. Den som bombar abortkliniker eller korvkiosker är extrem, den som på demokratisk väg försöker övertyga andra att abort eller köttätande är fel är det inte.
I denna mening har Sven-Eric Liedman rätt. Extremism borde vara mer än bara ett värdeord. Men det gör det förstås inte mindre absurt att förtalsanmäla någon för ett uttryck som är så vanligt förekommande att även en professor i idéhistoria använder det för att beskriva den politiska mitten när han vill vinna simpla politiska poänger.
