Anela Murguz: Jo, krig är visst svartvita
Jag hatar uttrycket att det i krig och kärlek inte finns några regler. På något sätt rättfärdigar det de gränsöverträdelser som riskerar att ske i framför allt krigszoner. Dessutom är det felaktigt. Det finns visst regler i krig och den som bryter mot dem kan ställas inför rätta, vilket också har varit fallet i flera uppmärksammade krigsbrottsmål genom historien.
Förintelsen, folkmorden i Rwanda och i Bosnien är några exempel på krigsbrott som lett till fällande domar. Men har också varit brott som omvärlden har återkommit till för att försöka förstå vad som får en människa att begå så bestialiska handlingar mot en annan människa. Det mest kända exemplet är filosofen Hannah Arendts rapport från Eichmannrättegången efter andra världskriget som gett upphov till begreppet den banala ondskan.
Enligt författaren Kenneth Hermele har det lett till missuppfattningen att ondska skulle vara banalt i bemärkelsen att den som begår krigsbrott bara lyder order, och att därmed vemsomhelst kan begå dessa handlingar så länge förutsättningarna finns. Men, påpekar Hermele i sin bok Den banala ondskan har Ni åter missförstått (Bokförlaget Korpen, 2020), begreppet banalitet används snarare för att beskriva oförmågan att tänka som Arendt identifierade hos Eichmann.
En annan viktig aspekt handlar också om hur man betraktar den andre. Genom att avhumanisera en person eller en grupp blir det betydligt enklare att passera dessa moraliska gränser. Få har beskrivit avhumanisering så träffsäkert och pedagogiskt som Karin Samuelsson i en krönika om krigsförbrytelserna i den lilla ukrainska byn Butja (BT 6/4).
”Men vi är privilegierade på så vis att vi kan välja hur vi förhåller oss till den utveckling som tar form framför ögonen på oss.”Anela Murguz
Med hjälp av ett av de mest kända konstverken av den serbiska art performance-konstnären Marina Abramovic förklarar Samuelsson en process i vilken människan reduceras till ett objekt. Om de fruktansvärda övergreppen i Butja skriver hon att det bara går ”att förstå om man inser att de här människorna reducerades till objekt”.
Denna process är en komplicerad sådan. Men vid sidan av förövaren och offret finns inte sällan åskådare som behöver förhålla sig till detta. Och det är där omvärlden befinner sig just nu. Vi ser på när mördandet, fördrivningarna och våldtäkterna av Ukrainas befolkning sker. Men vi är privilegierade på så vis att vi kan välja hur vi förhåller oss till den utveckling som tar form framför ögonen på oss.
Nu hörs nämligen röster även i den svenska debatten som efterfrågar nyanser i Ukrainakriget. Den tidigare riksdagsledamoten och debattören Jan Emanuel Johansson sade exempelvis i ett samtal med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson att kriget i Ukraina inte är svartvitt, och att det inte är ”superduperkonstigt” att Ryssland inte vill ha Natos vapen i Ukraina.
”Krig är inte så komplexa som många verkar vilja tro. Tvärtom illustrerar de tydligt vad som är rätt och vad som är fel.”
Och medan ukrainarna slåss för sin egen, sitt lands och sin demokratis överlevnad vigde vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman en artikel åt att stämpla Kyiv Independent som en publikation med nazistiska kopplingar som fått västligt stöd. Ekis Ekman har blivit av med sin kolumn i Dagens ETC, där krönikan publicerades, efter att hon i sina sociala mediekanaler skrivit att Russia Today producerar ”mycket kvalitativ journalistik”.
Om Jan Emanuel Johanssons föreställningar är någorlunda förekommande hos framför allt Nato-skeptiker är Ekis Ekmans resonemang – lyckligtvis – betydligt ovanligare även om de förekommer. Ett betydligt vanligare tilltag är däremot att ägna sig åt ren kålsuparteori och likställa utvecklingen i Ryssland med USA:s olika mer eller mindre lyckade interventioner, och de krigsbrott som begåtts då.
På Aftonbladets kultursida i förra veckan skrev till exempel forskaren Frida Stranne om hur den svenska medierapporteringen av Ukrainakriget får henne att tappa andan. I artikeln hävdar hon att svenska medier och politiker agerar megafoner åt de amerikanska hökarna.
Särskilt anmärkningsvärt blir det när hon skriver: ”Hur vi vill förstå och förklara ett krig som nödvändigt för att skydda någons upplevda hot (läs USA) men utan nyanser villkorslöst beskriva den andres som ren aggression (läs Ryssland)”. Förutom att amerikanska krigsbrott visst har kritiserats är det rentav märkligt att finna det rimligt att diskutera 20 år gamla brott med tonen; ”ah men den andra sidan då!”
Jag som känner gott om människor som gömt sig i skyddsrum, som ätit nässlor och andra blad för att överleva för dagen, som tvättat sig med regnvatten och som har fått sina hem plundrade och familjemedlemmar dödade kan inte låta bli att undra hur de ukrainare som nu tvingas gå igenom ett liknande helvete känner inför alla dessa ”nyanser”.
Krig är inte så komplexa som många verkar vilja tro. Tvärtom illustrerar de tydligt vad som är rätt och vad som är fel.
