GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Margit Silberstein: Jag minns när det faktiskt fanns kärlek i luften

Johan Pehrson är ett exempel på att man kan älska den man får.
Margit Silberstein
Gästkrönika • Publicerad 12 juni 2022
Margit Silberstein
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Liberalernas partiledare Johan Pehrson var en av tre kandidater när Nyamko Sabuni valdes till partiledare. När hon avgick kunde han tillträda.
Liberalernas partiledare Johan Pehrson var en av tre kandidater när Nyamko Sabuni valdes till partiledare. När hon avgick kunde han tillträda.Foto: Nils Petter Nilsson / TT

Om man inte får den man älskar, får man älska den man får. Krasst, pragmatiskt, oromantiskt. Uttrycket ska ha uppstått i Frankrike på 1600-talet. Jag hörde det första gången när Göran Persson beskrev sin relation till Gudrun Schyman, på den tiden de samarbetade. Nu har boken kommit som ställer frågan om kärlekens tid i politiken är över.

Dagens krönikör

Margit Silberstein

är journalist och författare med en bakgrund som bland annat inrikespolitisk kommentator på SVT.

I ”Att älska den man kan få” drar statsvetarna Ulf Bjereld, Cecilia Garme och Jonas Hinnfors slutsatsen att kärlek i politiken är på väg att ersättas med avtal, som till exempel Januariöverenskommelsen. Författarna kallar fenomenet för kontraktsparlamentarism.

Fast kärlek i politiken har väl sällan varit riktigt het, det har snarare kretsat kring matematik, mandatmatematik. Det handlar om makt och konsten att skrapa ihop en riksdagsmajoritet. Varmare känslor än så var det till exempel inte när Göran Persson samarbetade med Gudrun Schyman på 90-talet och i början av 2000-talet. Persson förstod sig aldrig på Schyman och i efterhand har han uttalat sig nedsättande om henne.

Fast jag minns när det faktiskt fanns kärlek i luften. Jag intervjuade Olof Johansson efter valet 1994 precis när han hade tackat ja till Ingvar Carlssons invit om ett budgetsamarbete för att sanera ekonomin. Olof Johansson, en känslomänniska, var lite tårögd när han sade att det var som att komma hem. Mandatperioden dessförinnan hade han varit miljöminister i Carl Bildts fyrpartiregering och han kände sig nog lite som en främmande fågel i det moderatledda styret.

”Det handlar om makt och konsten att skrapa ihop en riksdagsmajoritet.”
Margit Silberstein

Samarbetet mellan Centern och den socialdemokratiska regeringen, vars ledarskap växlade från Carlsson till Persson, var något extra. Samarbetsmännen, det var huvudsakligen män, var euforiska över den broderliga gemenskap de funnit i varandra och i ansvaret att rädda Sverige ur den ekonomiska krisen. Dåvarande riksdagsmannen, Per-Ola Eriksson, Olof Johanssons parhäst, har beskrivit hur uppgörelser förseglades med ett handslag, inga papper, inga mötesprotokoll. Bara tillit och ska vi kalla det kärlek.

Men det var farlig kärlek, den klickade inte med väljarkåren. Centerpartiet krympte rejält i den stora socialdemokratiska famnen, väljarna visade tydligt att de ogillade samarbetet. När Maud Olofsson tog över såg hon det som sin uppgift att dra partiet högerut igen, något som jag tror Göran Persson aldrig förlät henne.

Den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg och vänsterledaren Jonas Sjöstedt har något gemensamt. De har båda enträget friat till en socialdemokratisk partiledare och båda har blivit dumpade. Bengt Westerberg tog sig igenom valrörelsen 1994 med beskedet att han ville gå i koalition med den socialdemokratiska regeringen. Den förväntansfulle Westerberg trodde att hans känslor var besvarade. Men efter valet var Ingvar Carlsson inte det minsta intresserad. Då avgick Bengt Westerberg och lämnade över till Maria Leissner. Efter valet 2014 visade Jonas Sjöstedt oförblommerat sin besvikelse och upprördhet över att Stefan Löfven avfärdat hans heta önskan att ingå i regeringen.

Johan Pehrson är ett exempel på att man kan älska den man får. När Liberalerna för tre år sedan skulle välja ny partiledare efter Jan Björklund ratades Johan Pehrson ganska snabbt. Slaget stod istället mellan Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. När Sabuni oväntat och hastigt avgick fick Liberalerna ta den de kunde få. Och det blev Johan Pehrson. Om Pehrson lyckas hålla kvar Liberalerna i riksdagen lär det slå gnistor om kärleken till honom.

Historien upprepar sig inte men den kan bringa associationer till nuet: Bengt Westerberg motiverade sin koalitionsiver 1994 med att Ny Demokrati skulle stoppas från inflytande.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.