Lars Stjernkvist: Jag hoppas att jag har fel om läget i EU – igen
När Sverige för cirka 30 år sedan gick till val för att rösta om ett EU-medlemskap tillhörde jag anhängarna, men jag var samtidigt orolig för att medlemskapet skulle bli en bromskloss i klimat- och miljöarbetet.
Jag hade fel. Europeiska unionen är i högsta grad en pådrivare i den globala klimatpolitiken. Jag vågar dessutom påstå att EU har bidragit till en positiv utveckling i Sverige och i andra medlemsländer när det gäller allt från förnybar elproduktion till förbättrad avfallshantering och ökad återvinning.
Lars Stjernkvist
är tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna.
Ärligt talat, det är inte enda gången jag har haft fel om EU. Visst var jag positiv till ett svenskt medlemskap, men jag såg det som ett ganska krasst samarbete mellan nationer. Jag var måttligt imponerad av talet om en djupare gemenskap och kände att det var onödigt med en omfattande politisk överbyggnad och ett direktvalt Europaparlament.
I förra EU-valet ökade valdeltagandet i medlemsländerna och passerade 50 procent. Visserligen är det lägre än i de nationella valen, men jag antar att ökningen speglar en annan viktig ökning, nämligen medborgarnas stöd för det egna landets medlemskap. I Sverige är det numera en stadig majoritet som vill vara kvar i EU och vi ser en liknande utveckling i nästan alla länder.
Medborgarnas intresse för EU ökar, men frågan är om de politiska partierna har hängt med i utvecklingen? Det har talats och skrivits mycket om Liberalernas och Kristdemokraternas toppnamn, Anna Maria Corazza Bildt och Alice Teoderescu Måwe. Visst säger det något om partiernas kris när man rekryterar utifrån, men det säger nog ännu mer om partiernas inställning till EU-valet. Medlemmarna ser det inte som ett riktigt lika viktigt val som riksdagsvalet, och därför är det möjligt för ledningen att kortsluta alla interna demokratiska processer utan att det blir uppror i medlemsleden.
”Jag håller tummarna för att jag har fel. Den här gången också.”Lars Stjernkvist
Det är ett viktigt val, om än annorlunda, inte minst därför att kandidaternas kompetens och nätverk spelar en större roll. Moderaternas Tomas Tobé och Socialdemokraternas Jytte Guteland och Liberalernas Marit Paulsen har visat att en parlamentariker kan göra stor skillnad. När jag läser partiernas valsedlar hittar jag många dugliga personer, men flertalet är relativt okända.
Visst hade det varit spännande med fler etablerade personer, som redan hittar i unionens korridorer och som redan har ett nätverk. Jag är rätt säker på att valtemperaturen hade stigit åtskilliga grader om till exempel Moderaterna hade nominerat Fredrik Reinfeldt och Socialdemokraterna Stefan Löfven.
Det finns fortfarande många som är kritiska till EU, och idag kommer kritiken framför allt från höger. För många av dessa högerpartier blåser det medvind, och om inte övriga partier ser upp får vi ett minst sagt motsägelsefullt valresultat. Vi får ett mer EU-negativt parlament i ett Europa med mer EU-positiva medborgare.
Jag håller tummarna för att jag har fel. Den här gången också.
