GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Margit Silberstein: Jag förstår att Annie Lööf är stolt

När Annie Lööf lämnade över ordet till nazisterna hade de inget att säga.
Margit Silberstein
Gästkrönika • Publicerad 22 januari 2023
Margit Silberstein
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
I veckan deltog Annie Lööf (C) i sin sista partiledardebatt i riksdagen.
I veckan deltog Annie Lööf (C) i sin sista partiledardebatt i riksdagen.Foto: Fredrik Sandberg/TT

”Det här är nazister, Nordiska Motståndsrörelsen, som skriker just nu. Vi kan väl lyssna lite på dem.”

Tystnad.

”Så nu har de fått tala”

Vilket ögonblick, jag glömmer det inte. Det hände i Almedalen 2018. Annie Lööf står på scenen och beskriver hatet mot judar och andra grupper i samhället. Hon blir avbruten direkt av bröl från nazisterna, som fått tillstånd att demonstrera, för att till exempel uttrycka åsikten att Annie Lööf är en landsförrädare, folkförrädare. När Annie Lööf med stark sinnesnärvaro stannar upp i sitt tal och lämnar över ordet till de gapande hörs inget. Då har de inget att säga.

Dagens krönikör

Margit Silberstein

är journalist och författare med en bakgrund som bland annat inrikespolitisk kommentator på SVT.

I intervjuprogrammet Min sanning i SVT häromdagen sade Annie Lööf att det här tillfället är det hon är mest stolt över. Hon fann sig i stunden och jag förstår att hon är stolt. Med ett djupt allvar i blicken, inte en antydan till leende under publikens långa applåd inväntar hon kyligt det rätta ögonblicket att fortsätta sitt tal. Jag är på något sätt också stolt över politiker som Annie Lööf, som står upp. Politiker som håller fast vid det de tror på.

Snart avgår Annie Lööf och hon har gjort en resa som det brukar heta. Från Stureplanscentern, som hon förknippats med, till samarbete med Socialdemokraterna. Det började tufft för den unga Annie Lööf med ett förslag till idéprogram som innehöll både platt skatt, avskaffad skolplikt, rätt till månggifte och fri invandring. Den nyvalda 28-åriga partiledaren som tidigare själv hyllat nyliberala ikoner som författaren Ayn Rand och Margaret Thatcher hade problem med att hantera de radikala programförslagen. Dramatiken slutade med att skrivningen om månggifte togs bort och den fria invandringen stöptes om till en vision på sikt.

Annie Lööf reste sig, hon red ut stormen och lät sig inte kuvas. Några månader dessförinnan hade hon frimodigt hoppat upp på Almedalens scen för första gången som partiledare och talat så kaxigt att rubrikerna blev stora och svarta. Hon, den nya i partiledargänget, tog Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund och Jan Björklund i örat för att glöden i Alliansen var borta. Det var dags att trycka på refresh för en pånyttfödelse, Alliansen 2.0.

”De var inte så många, men deras mörka skugga lade sig över hela Almedalsparken.”
Margit Silberstein

Så bjöd hon hem det manliga partiledargänget till barndomshemmet i Maramö. Maramö? Vad skulle de göra där? Grilla korv visade det sig. Den enda som tyckte att det var en bra idé var den presumtiva värdinnan själv. Särskilt lyckat blev det inte. Mötet i Maramö resulterade mest i ironiska betraktelser i media över vad som kallades jippo, vilket det nog också var.

Åren har passerat. Sedan Maramö har glöden inte bara falnat, Alliansen finns inte mer. Den imploderade när de förra allianspartierna valde olika förhållningssätt till Sverigedemokraterna. Men Annie Lööfs okuvlighet har bestått. Hon är värderingsstyrd som hon själv säger. I hennes fall betyder det ett oåterkalleligt avståndstagande till de som gör skillnad på folk och folk.

Året innan Annie Lööf klädde av de skrikande nazisterna i Almedalen konfronterades jag själv för första gången med de svartklädda männen där de stod och vajade med sina banderoller i Visby. Som en befängd kontrast mot den skira, sköna, underbart gröna svenska sommaren. De var inte så många, men deras mörka skugga lade sig över hela Almedalsparken.

Sådana stunder är lättare att uthärda med politiker som Annie Lööf. Politiker som vet vilka de är och som har en kompassnål som inte svajar. Det känns tryggt.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.