Amanda Broberg: Jag är feminist för det är svårt att vara kvinna
Jag är inte feminist för att jag tycker att det samhälle jag lever i är orättvist, eller för att jag inte skulle kunna tjäna lika mycket som mina manliga kollegor. Det är inte det som gör att jag är feminist, eftersom det är inte det som gör det svårt att vara kvinna.
Innan skygglapparna sätts upp för den offerkofta ni tror jag ska sätta på mig, vill jag vara tydlig; Jag är inget offer. Men jag är kvinna. Och jag är feminist för att det är svårt att vara kvinna.
Kvinnokroppen med sin livmoder är bland det mest mytiskt urstarka som finns. Överallt tillskrivs mäktiga kvinnor egenskapen stark. Kanske grundar sig besattheten av att beskriva kvinnor som psykiskt starka, i det faktum att män är fysiskt starkare biologiskt. Kvinnor är starka varelser. Men varför måste vi vara det?
Under förra året anmäldes 7840 våldtäkter. 96 procent av alla våldtäkter i Sverige är på kvinnor. Under en tioårsperiod har antalet anmälda våldtäkter mot kvinnor över 18 ökat med 44 procent, enligt Brå. Enligt Socialstyrelsens rapport från 2009 besöker mellan 12 000 och 14 000 kvinnor öppenvården varje år till följd av våld från en partner. Andelen kvinnor i befolkningen som utsatts för sexualbrott uppgick mellan 2006–2017 till 10,7 procent, enligt NTU.
Sexualbrott och våld i nära relationer drabbar kvinnor i så hög utsträckning att det är systematiskt. Om det ser ut såhär i ett av världens mest jämställda länder – hur kan man förneka ett kvinnoförtryck? Kvinnor är starka, för de i så stor utsträckning tar sig genom detta. Men sluta säg att kvinnor ska ta av sig offerkoftan. Mycket av de våld som sker mot kvinnor började med att en man klädde av dem mot deras vilja. Kvinnor är starka, men de är också offer. Och varför måste vi vara det?
I en ledarkrönika (4/3) i Kristianstadsbladet skriver Carolin Dahlman: “Höj din röst kvinna, men inte för att klaga på patriarkatet (...) Gå ut och wowa värden!” I texten ges tips, som mer påminner som punkter från en självhjälpsbok än en opinionsbildande text. Den handlar om hur man som kvinna ska ta för sig mer; man ska jobba heltid i privat sektor, ha vassa armbågar och “vara awesome”. Personligen tycker jag att såväl Dahlman, och nykonservativa tjejer, borde ägna mindre tid åt att lägga sig i kvinnors livsstil, och mer tid på att ta upp de i högsta grad levande kvinnoförtryck som sexualbrottsstaistiken vittnar om.
För de tiotusentals kvinnor som under några år i Sverige våldtas mår inte bättre av att gå ut och wowa världen. Att födas som kvinna är att födas in i en värld där kvinnor kollektivt löper högre risk att utsättas för fruktansvärda trauman. Det är saker som förekommit i alla tider och i alla samhällen, som sexualbrott, prostitution och kvinnomisshandel i nära relationer. Det är män som köper sex, förgriper sig på kvinnor och slår sina fruar och flickvänner. Det är inte alla män. Men statistiken är så omfattande att den tydligt visar att världen har allt för många män som hatar kvinnor.
Dessa saker går att förebygga mer, förövarna går att straffa hårdare och hjälpen kan bli bättre till de som redan utsatts. Men det finns också delar i att vara kvinna som inte går att komma ifrån.
“Vad skulle all den feministiska kampen tjäna till egentligen, (...) så länge biologin var densamma?” skriver Therese Bohman i romanen Aftonland. Kvinnor är de som blir gravida, och därmed de som löper större risk att bli oplanerat gravida och kanske då göra abort. Det är också kvinnor som varje månad från de att de träder in i puberteten får mens, och som följd av utstår smärtor och humörstörningar varje månad och förhöjd risk för kvinnosjukdomar som cystor och endometrios. När det kom fram att Jämställdhetsmyndigheten gett bidrag till ett projekt som skulle menscertifiera arbetsplatser rasade debatten. Varför är inte fler upprörda över kvinnors smärta och kvinnosjukdomar? Det är biologi som det går att forska fram bättre läkemedel till, men som man inte kan rucka på.
När Kajsa Ekis Ekman skrev en artikel där hon problematiserade lagen där man kan välja om man ska vara man eller kvinna, och där könet allt mer beskrivs som social konstruktion, fick hon utstå ett karaktärsmord från vänsterhåll. För att hon påpekade på det självklara i att den grupp, som löper större risk att våldtas, könsstympas, tvingas till abort och prostituera sig, kanske borde ha ett namn.
Man föds inte till kvinna, man blir det, skrev Simone de Beauvoir i Det andra könet. Jag håller inte med. Man föds till kvinna, och med det kommer en rad nackdelar, och förhöjda risker att utsättas för trauman. Biologin kan inte relativiseras bort hur mycket vänsterfeministerna än försöker hävda kön som en social konstruktion. Kön är inget neutrum.
“Du sökte en blomma och fann en frukt, du sökte en källa och fann ett hav, du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken” så avslutar Edith Södergran dikten Dagen svalnar. Jag sökte en feministisk kamp som erkänner kvinnor. Jag är bottenlöst besviken.
