Kajsa Kettil: Inte skoj med dålig stämning mellan grannar

”Du har brittisk humor!”

Min första reaktion var förvirring. Varför väste hon fram sitt budskap, till synes upprörd? Det är väl närmast en komplimang att förknippas med den torra, smarta och lågmält skarpa typen av humor som karaktäriserar den brittiska kulturen?

Inte om man befinner sig i Frankrike, fick jag snart erfara. Den långvariga, syskonlika hatkärleken mellan Frankrike och Storbritannien fanns även runt millennieskiftet när en fransyska försökte förolämpa mig med kommentaren ovan. Det här var till och med några år före Irakkriget, då länderna för första gången på ett sekel kom riktigt i luven på varandra i och med att Frankrike motsatte sig USA:s invasion samtidigt som Storbritannien stödde den med egna trupper.

Under de knappa två decennier som har förflutit sedan dess har relationen mellan de båda europeiska länderna gradvis försämrats – i synnerhet i samband med brexit – för att nå ett nytt bottenrekord denna höst. Osämjan har flera orsaker, bland annat förhandlingarna om Nordirland, energiförsörjningen till brittiska ön Jersey, båtflyktingar och oklarheterna kring fiskerättigheterna i Engelska kanalen. Men den akut utlösande faktor som ledde till nuvarande lågvattenmärke var ubåtsaffären som briserade i mitten av september. Den innebar att Frankrike snuvades på en planerad stororder av ubåtar till Australien, detta på grund av den nya försvarsuppgörelsen Aukus mellan USA, Storbritannien och Australien.

Avtalet är värt minst 300 miljarder kronor, men det är tydligt att Frankrike även har tagit illa vid sig över själva faktumet att landet har lämnats utanför den nya gemenskapen, detta trots att det anser sig ha intressen i samma geografiska område som Aukus omfattar.

Den franske utrikesministern Jean-Yves Le Drian reagerade med raseri över att ha blivit förd bakom ljuset, vilket fick den brittiske premiärministern Boris Johnson att försöka lätta upp stämningen med ett syrligt skämt. Det skulle han nog inte har gjort. På ”Franglish”, alltså en blandning av engelska och franska, hävde han ur sig ”Det är dags för en del av våra vänner att ’prenez un grip’ om det här, och ’donnez-moi’ un break.”

Budskapet att grannlandet på kontinenten skulle tagga ner föll inte i god fransk jord, för att uttrycka saken milt. Under veckorna som följde har debattklimatet inom andra gemensamma politiska områden hårdnat. Den senaste i raden av trätoämnen gäller fiskerättigheterna, där Frankrike anser att Storbritannien inte har delat ut de fiskelicenser till franska fartyg som ingår i brexitavtalet. Tvisten ledde till hot om sanktioner i form av striktare kontroller av brittiskt gods, och även att brittiska fiskebåtar kunde nekas tillträde till vissa franska hamnar. Situationen eskalerade tidigare i veckan efter att den franska ambassadören fick sig en avhyvling av brittiska UD. På torsdagen gjordes dock försök att dämpa den ömsesidiga ilskan. Då möttes Storbritanniens brexitminister David Frost och den franske EU-ministern Clément Beaune, och samtal väntas fortsätta nästa vecka.

Samtidigt som parter på båda sidor av kanalen även tidigare i veckan försökte övertyga varandra om vem som blir mest orättvist behandlad, möttes Macron och Johnson först på G20-mötet i Rom förra helgen och därefter på det ännu pågående klimatmötet COP26 i Glasgow. Retorikexperter har analyserat ledarnas kroppsspråk, men även för en lekman är det tydligt att fransmannen både bildligt och bokstavligen talat vände britten ryggen.

Kortsiktigt påverkar den upptrappade konflikten främst de två berörda länderna. Långsiktigt riskerar den tyvärr att påverka även läget inom världspolitiken. Kanske inte på ett dramatiskt sätt, men tillräckligt för att bilden av enighet ska naggas i kanten.

Det finns få saker som gläder exempelvis Moskva och Peking lika mycket som intern splittring inom väst. Det vore olämpligt att bjuda på den godbiten.

Boris Johnson bör därför undvika att skämta ett tag framöver. Han har ju brittisk humor.