Inte kommunens uppgift att motverka digitalt utanförskap

Enligt en rapport från Internetstiftelsen befinner sig drygt sex procent svenskar i ett digitalt utanförskap, det vill säga att man sällan eller aldrig använder internet. Ofta på grund av att man upplever att tekniken är krånglig och som också framgår i rapporten är det äldre personer som är i störst behov av hjälp. Dessutom har coronakrisen tvingat många verksamheter att ställa om till digitalt. Således kan man befara att det digitala utanförskapet ökat sedan dess.

Frågan är dock om Borås stads sätt på att motverka det digitala utanförskapet utgör ännu ett exempel på när vi förskjuter ett mellanmänskligt ansvar till det offentliga. Men många äldre lider av ofrivillig ensamhet, hinner någon kanske fråga sig. Ja, då är det bättre att kommunen, och allra helst civilsamhället, satsar på mötesplatser och aktiviteter för de äldre.

Surfplattorna finansieras genom ett statsbidrag på 5,5 miljoner kronor, vilket jämförelsevis inte är en stor utgift för statskassan. Och inte heller kostar det Borås stad något. Men rent principiellt bör man fråga sig om dessa miljoner hade gjort större nytta i äldreomsorgen eller sjukvården som under coronakrisen visat sig vara dåligt rustade inför en pandemi som slagit särskilt hårt mot äldre.

När samhällsspridningen tog fart i början på förra våren synliggjordes en rad strukturella brister på äldreboendena. Timvikarier, låg bemanning, dålig medicinsk kompetens och organisatoriska brister. Enligt coronakommissionens första delbetänkande som kom i december ifjol var nästan 90 procent av de då drygt 7 500 döda i covid-19 över 70 år. Varav hälften av dessa bodde på särskilda boenden. Det kan inte ses som något annat än ett svek mot de äldre.

Just därför bör fokus ligga på välfärdens kärna, även vad gäller harmlösa och fina initiativ som gratis surfplattor till äldre personer. Hellre en äldrevård som förmår att ta hand om de allra sköraste, även när krisen slår till, än en gratis surfplatta.