Inte alltid föräldrarna som är problemet
Just nu pågår rättegångsförhandlingarna mot den 17-årige pojke som misstänks ha mördat polisen Andreas Danman i Biskopsgården i Göteborg. I förundersökningen är pojkens mammas kamp för att få bort sonen från gatan påtaglig. När beteendet började avvika tog hon kontakt med skola, polis och socialtjänst. Vid några tillfällen bad hon även socialtjänsten att omhänderta honom. Efter en tid i slutet ungdomshem med anledning av ett knivdåd underströk mamman att han inte borde få återvända till Göteborg där hans kriminella umgänge fanns.
Men socialtjänsten ansåg inte att man kunde agera utifrån dessa uppgifter och mamman tog därför saken i egna händer genom att boka en resa till Mogadishu den 16 juli. Dagen efter polismordet – då det ännu inte fanns en misstänkt – fick socialtjänsten på Hisingen in ett ärende där pojken var inblandad. Men socialtjänsten gjorde bedömningen att något omedelbart behov av skyddande insatser inte fanns, enligt DN (14/11).
Men då var polisen Andreas Danman redan död.
Det är inte första gången jag läser sådana förundersökningar. Det offentligas tafatthet var även synlig i ett uppmärksammat mord i Borås för ett antal år sedan där skolan och kommunen viftade bort föräldrars berättigade oro som då fanns på målsägarsidan.
”Det är knappast något som kommer att korrigeras av höjda straff som präglar den politiska debatten om brottslighet just nu. Men det kommer inte heller bli bättre av att man låter bli att göra skärpningar.”Anela Murguz
Men framförallt säger det något om de systembrister som finns och att det knappast är föräldrarna som alla gånger kan lastas för den växande gängkriminaliteten i samhället. För visst finns det föräldrar som blundar för sina barns tillkortakommanden, men många är de föräldrar som vädjat om samhällets hjälp men som mötts av kalla handen. I det här fallet var den handen så kall att mamman kände att hon inte hade andra alternativ än att skicka iväg barnet till hemlandet.
Det går därför inte att reducera gängkriminaliteten till en fråga om uppfostran. Det inser till och med jag som genom åren tryckt på att värderingar och antisocialt beteende är en viktig förklaring till varför vissa dras till kriminalitet. Samhället måste gripa in när den privata sfären inte förmår att göra det. Och uppenbarligen klarar samhället inte av den uppgiften när sociala insatser uteblir trots att föräldrar ber om det.
Det är knappast något som kommer att fixas med höjda straff som präglar den politiska debatten om brottslighet just nu. Men det kommer inte heller bli bättre av att man låter bli att göra skärpningar. Det är bara att inse att gängen försöker ligga ett steg före genom att runda vårt rättssystem. Det är bland annat därför minderåriga tvingas utföra mord i många gängrelaterade fall. De kommer lindrigt undan och det gynnar ledarskikten.
En pappa till en mördad ung man i en gängkonflikt i Stockholm säger till journalisten Diamant Salihu i boken Tills alla dör (Mondial, 2021) att hans son kanske hade varit vid liv om han hade fått en riktig dom redan när de första brotten begicks. Detta apropå att unga förövare ofta får straffrabatter. Det hade förmodligen Andreas Danman också gjort om mammans oro kring sonen hade efterföljts av såväl sociala som rättsliga påföljder.
