Jesper Strömbäck: Ingen lever i ett skuggsamhälle för att de vill det
En obehaglig aspekt av det politiska språket är att det ofta döljer mer än det berättar. Begreppet skuggsamhälle är ett exempel på det. Det låter obehagligt, och det är allt för lätt att instämma i att det är ett problem att det finns ett skuggsamhälle. Det gör det också allt för lätt att glömma bort att skuggsamhället består av enskilda människor – människor med precis samma grundläggande behov av mat, sömn, vänner och trygghet som alla andra. I denna avgörande mening är de inte annorlunda än vi.
Jesper Strömbäck
är professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.
En av dem berättar psykologen Anna Olsson om i en artikel i ETC i mellandagarna. Det handlar om en tidigare patient, endast 18 år, som överlever genom att tre dagar i veckan äta hos en välgörenhetsorganisation. Andra dagar äter han när han råkar komma över mat. Någon bostad har han inte heller, utan sover över hos olika vänner. Enligt artikeln lever han nära svältgränsen.
Och han är inte ensam. Mitt i välfärdssamhället finns det grupper av verkligt utsatta människor som inget politiskt parti tycks bry sig om annat än som problem som man vill bli av med. Det handlar om människor med missbruksproblem, psykiska och/eller sociala problem, och med stora ekonomiska problem. Det handlar om asylsökande som ska försöka överleva på en dagersättning (för vuxna) på 71 kronor om dagen. Och det handlar om asylsökande som fått avslag.
Nu kanske någon tänker att ett ”nej” ska vara ett ”nej”, och det låter kanske rimligt. I verkligheten är det inte så enkelt. Ibland går det inte att genomföra någon utvisning därför att det anses för farligt för svensk personal att resa dit eller därför att länderna inte tar emot personer som har nekats asyl. Andra gånger handlar det om människor så rädda för sina liv att de inte vågar återvända. En del av dem går därför under jorden i Sverige, medan andra flyr från Sverige och söker asyl i andra europeiska länder. Här bör man veta att tusentals personer som i Sverige fått avslag på sina asylansökningar har fått asyl i länder som Tyskland, Frankrike och Belgien med precis samma asylskäl. Att man fått nej i Sverige behöver därför inte betyda att man saknar asylskäl.
Oavsett vilket är det ingen människa som väljer att leva i ett skuggsamhälle. Där lever människor för att de inte har något val eller därför att de saknar nödvändiga resurser.
”Dessvärre talar det mesta för att talet om att bekämpa skuggsamhället bara är en retorisk dimridå.”Jesper Strömbäck
Om man verkligen vill bekämpa skuggsamhället handlar lösningen därför om att ge människor som lever där en chans att bli en del av det övriga samhället och förhindra att fler fördrivs dit. Det kan bland annat handla om att förstärka barn- och vuxenpsykiatrin, öka den dagersättning som asylsökande får, följa Irlands exempel genom att ge amnesti för asylsökande som inte går att utvisa eller som har varit i Sverige under flera år, bekämpa hemlösheten, samt öka resurserna till de frivilligorganisationer som arbetar med att hjälpa utsatta och hemlösa.
Dessvärre talar det mesta för att talet om att bekämpa skuggsamhället bara är en retorisk dimridå. Det regeringen i SD:s koppel bekämpar är inte skuggsamhället. Det är de människor med utländsk bakgrund som lever där. Samtidigt tiger Socialdemokraterna och ger sitt tysta samtycke. Det är skamligt.
