Mikael Hermansson: Idédebatten om EU börjar med större svensk självkännedom

De senaste fem-sex åren har det varit andra Europaparlamentariker som bidragit med sina perspektiv och åsikter. Under vinjetten ”Mitt Europa” skriver idag en kristdemokrat, en socialdemokrat, en liberal och en miljöpartist. Det ger bredd och djup.

Syftet är som tidigare att dels ge inblickar i livet och verksamheten i det folkvalda parlamentet, dels att manifestera den vikt vi tillmäter nyttan av mänsklig, ekonomisk och politisk integrering och de uttryck som dessa ambitioner tagit sig i ”Bryssel”. De institutioner vi har gemensamt med övriga 26 medlemsländer finns där för att de fyller ett behov som gör dem nödvändiga. Vi har vår naturliga hemvist inom ramen för de historiska erfarenheter vi delar med likasinnade.

Men det är också inom ramen för EU som vi kan ta oss an framtiden oavsett vad den innehåller. Ty det råder inga som helst tvivel om följande: I en allt mer komplex värld, där både möjligheter och hot inte känner några gränser, räcker nationalstaten helt enkelt inte längre till.

Det är här som Gunnar Hökmark kommer in i bilden igen. I en ledare i Svenska Dagbladet i veckan skriver han om den idédebatt om Europa som Moderaterna har framför sig. Mycket av det han formulerar är utmanande för den svenska självtillräckligheten, som att EU-debatten inte kan föras utan att den ”existentiella frågan om vilka vi svenskar är” också finns med. Att så inte sker särskilt ofta handlar om en ingrodd syn på Europa som något vi svenskar inte är en del av:

”I Europadebatten talar vi ofta om EU i tredje person singularis när unionen i själva verket handlar om första person pluralis – oss själva.”

Redan på det språkliga planet lurar vi således oss själva om vilka vi är och var vi hör hemma.

Om Moderaterna nu är beredda på att ta en idédebatt längs dessa linjer finns det all anledning att välkomna den. Och att då ta fasta på de andra idépolitiska utgångspunkterna som Gunnar Hökmark för fram, att ”människans frihet är oberoende av nationalstatens gränser, och rätten att påverka det gemensamma, lokalt, nationellt och europeiskt” kan öppna för nya perspektiv på inrotade synsätt.

Ta detta med den så kallade subsidiaritetsprincipen om att beslut ska fattas på rätt nivå och så nära medborgarna som möjligt. Här tillför han två viktigare aspekter för att hamna rätt: Var lämnas mest utrymme för friheten och ges störst chanser till framsteg?

Ofta anförs argumentet mot ett sådant synsätt att beslut som fattas på EU-nivå saknar demokratisk legitimitet. Vi har visserligen ett folkligt men utifrån nationella linjer framröstat parlament men inte en gemensam regering som röstberättigade kan välja eller vräka. Istället har vi en kommission som lägger förslag och 27 regeringar som ska komma överens sinsemellan och med Europaparlamentet i många frågor.

Det är här som jag tycker Gunnar Hökmarks text överraskar mest med sitt frihets- och framgångsperspektiv. Som jag läser honom blir legitimitetsfrågan inte ett argument mot beslut på EU-nivå, utan tvärtom något som faktiskt talar för att fler beslut borde fattas i ”Bryssel”.

Det senare bygger jag på hans övertygande argumentation om följande: Det finns ingen särskild ”EU-politik”, bara samhällsproblem och sakfrågor som ska hanteras och besvaras; det finns bara en gemensam politik som omfattar alla nivåer och alla medlemsländer.

Men i den nationella debatten dras gränsen så snävt att det självklara går förlorat.

”Det är som att beslut i unionskretsen blir av mindre svenskt intresse bara för att de även rör den nationella verkligheten i Spanien, Rumänien och Danmark” skriver Hökmark med tryck i tangenterna.