Kajsa Kettil: I längden blir matsvinnet svårsmält
I romanen ”Binas historia” från 2015 tar författaren Maja Lunde med läsaren till händelser under tre årtal; 1852, 2007 och 2098. Gemensamt för tidsepokerna är att bin på olika sätt har en central roll. På 1800-talet utvecklar engelsmannen William en bikupa som ska underlätta forskning av arten, 2007 ser biodlare i USA hur deras bisamhällen plötsligt och oförklarligt dör. Biodlaren George och hans son kämpar för både binas och sin egen överlevnad, men läsaren förstår att det är kört. Ett antal år senare inträffar nämligen Kollapsen, där jordens samtliga bin utplånas. Det är i efterdyningarna av den katastrofen karaktären Tao lever. I 2090-talets Kina tvingas hon och hennes landsmän att handpollinera växter så att fruktträd ska blomma och mat produceras.
Givetvis händer något som skakar om tillvaron. Vad det är avslöjas inte här, men utan att förstöra läsupplevelsen för någon går det att konstatera att utan bin blir det svårt att producera mat.
Författaren lyckas på något sätt framföra detta budskap utan att framstå som mästrande: Om vi inte ser upp nu äventyrar vi våra barn och barnbarns framtid.
Maja Lunde har garanterat fått många att plantera blommor som lockar till sig pollinerande insekter. Själv ser jag fram emot när lavendeln börjar blomma hemma i trädgården, och har fått ännu ett argument till att inte skaffa en självgående gräsklippare.
Visst kommer det att kännas bra när försommarsolen skiner och det surrar från rabatter och gräsmatta, men här gäller det att självgodheten inte passiviserar. För det finns något som gör större nytta här och nu. Det leder oss till kylskåpet.
”Här kan hushållen göra stor skillnad, för två tredjedelar av matsvinnet sker nämligen i hemmet.”
Ungefär en tredjedel av all mat som produceras hamnar i soporna i stället för i magen. Matsvinnet sker i alla led från produktionen vidare till grossister, leverantörer, butiker, restauranger och i hushållen. Det säger sig självt att det är ohållbart att så mycket som en tredjedel av maten inte äts upp, men nyligen kom siffror som visar en positiv utveckling i ett av leden. Enligt statistik från Naturvårdsverket minskade matsvinnet i dagligvaruhandeln med 2 procent mellan 2021 och 2022, och året före var minskningen 10 procent. Det är utmärkt, men för att leva upp till regeringens mål om 20 procents minskning för det sammantagna livsmedelsavfallet mellan 2020 och 2025 behövs mer.
Här kan hushållen göra stor skillnad eftersom två tredjedelar av matsvinnet sker i hemmet. Ironiskt nog kan inflation och stigande matpriser ha fått oss att skrapa ihop allt på tallriken och skapa nya rätter av gårdagens rester.
Samma tänk går att se hos både restauranger och butiker. Ledarsidan har tidigare uppmärksammat restauranger som säljer överbliven mat till en billigare peng, något som dagligvaruhandeln har börjat haka på. Vissa matbutiker erbjuder kassar med frukt, grönt och andra färskvaror som sjunger på sista versen men som fortfarande går att äta.
Upplägget fungerar även om det inte är klockrent – en hel del måste kastas direkt och jag har fnyst både en och två gånger över att jag betalar för att ta hand om butikens mögliga apelsiner och slemmiga sallat. Samtidigt intalar jag mig att det som är ätbart gör skillnad om än i det lilla.
Och uppenbarligen är jag inte ensam, för det är hårt tryck på kassarna. Om det är omsorg om klimatet eller den egna plånboken som påverkar den stora efterfrågan ska vara osagt, men mycket tyder på att svenskarna har blivit mer medvetna om att mat är något värdefullt som inte ska slängas.
Det är en bra början.
