Stefan Eklund: I år vill jag fira en apofatisk jul
Vad tror ni om en apofatisk jul i år? KG Hammar, vår förre ärkebiskop, gav för ett antal år sedan ut en bok som heter ”Släpp fången loss” (Verbum) och fången var Gud. Boken tog sin utgångspunkt i just den apofatiska teologin, den som med rötter i kristen mysticism säger att varje beskrivande utsaga om Gud aldrig kan göra annat än att förminska Gud och spärra in honom i vårt eget mentala fängelse.
Så en apofatisk jul är en jul där man inte försöker beskriva vem Gud är eftersom det inte är möjligt. En behaglig tanke så här i jultider. Den kristna traditionen har svårt att slå sig fram i det kommersiella brus som numera hör julen till, men kanske skulle en apofatisk tystnad kunna göra det, snarare är fåfänga försök att marknadsföra Guds storhet i allehanda grälla bilder och definitioner?
KG Hammar skriver också i ovan nämnda bok om metaforernas betydelse för tron. Gud kan vi inte fånga med ord men vi kan i stället använda metaforer för att beskriva vår erfarenhet, våra upplevelser, av Gud. Men våra metaforer måste hela tiden omprövas. Annars blir både vi och våra metaforer statiska och vårt språk om Gud en omedelbar fara, den fara som, med KG Hammars ord, innebär att vi börjar tro på det vi säger i stället för på den Gud som är bortom våra ord. Vi gör vårt språk till en avgud och det är en väg som alltid leder fel. I värsta fall leder den till bokstavstroende och då är våldet alltid nära, oavsett religiös tradition. Det har vi sett alltför många exempel på. En apofatisk, öppen, hållning är en motkraft mot det.
”Vi gör vårt språk till en avgud och det är en väg som alltid leder fel. I värsta fall leder den till bokstavstroende och då är våldet alltid nära, oavsett religiös tradition.”
Det finns litterär hjälp att få om man vill gå den apofatiska vägen. Årets nobelpristagare Jon Fosses senaste verk, ”Septologin”, sju romaner i tre band, öppnar absolut för en sådan möjlighet. Han låter huvudpersonen Asle slå fast i det andra bandet, ”Jag är en annan”, att det ”är dumhet att tänka att Gud är nånting avgränsat, nåt som man kan säga nånting om” (översättning av Lars Andersson).
Det är en hållning som Jon Fosse varierar genom hela ”Septologin”, i de resonemang om Gud och konst som förs. Konstnären Asle ser också likheterna mellan det omöjliga att säga någonting om Gud och konstens förmåga att uttrycka det osägbara. Asle ser sina målningar som böner, som en längtan till ett språk utan ord, en längtan efter att erfara Gud bortom språket, i tystnaden, inte den talande tystnaden, utan i den tysta tystnaden.
Men mer hjälp än Fosse finns. En av Englands främsta poeter, den anglikanske prästen R.S Thomas (1913–2000), lät ofta sina dikter röra sig i apofatiska riktningar. Som i ”Via negativa”, där han konstaterar att Gud är den ”som bevarar sprickorna i vår kunskap, mörkret mellan stjärnorna”. Dikten inleds med de trosvisst uppgivna raderna: ”Nej, jag har förvisso aldrig trott annat än att Gud är den stora frånvaron i vårt liv, den öde tystnaden, platsen dit vi beger oss för att söka, utan hopp om att nå fram eller finna” (översättning Mikaela och Ingemar Leckius).
En svensk författare som kanske har givit den definitiva litterära bilden av vad en apofatisk hållning innebär är Lotta Lotass. I den vidunderligt vackra romanen ”Konungarnas tillbedjan” berättar hon om de tre vise männens resa till stallet där Jesusbarnet finns. Väl på plats väntar de utanför stallet. Deras ord är förlorade skriver Lotta Lotass, som en sista notering innan de kliver in. Sedan följer ett uppslag betitlat ”Epifania”, det gamla namnet på Trettondag Jul och av tradition betraktat som dagen då de tre vise männen kom till Jesus med sina gåvor. Men uppslaget som följer är tomt. Orden räcker inte till. Hur de än hade formulerats så hade de varit otillräckliga. Det är två väldigt vackra sidor, tomma men fulla av längtan och tröst. En sådan apofatisk tomhet tar jag gärna med mig in i det kommande julfirandet.
