Kajsa Kettil: Hur långt räcker Centerns tålamod med Demirok?
Tajmingen kunde knappast vara sämre. När Centerledaren Muharrem Demirok håller sitt jultal redan i november (om än månadens sista dag) är förhoppningen sannolikt att nå största möjliga uppmärksamhet för partiets politik i allmänhet och dagens politiska utspel om höjda straff för bedrägerier mot äldre i synnerhet.
Men samma morgon som Demirok står bredvid en julgran och upprepar att vi tillsammans skapar ett bättre samhälle, kom opinionssiffror som placerar Centerpartiet under riksdagsspärren. Tydligen vill väljarna skapa det där samhället med andra partier än C.
Undersökningen, utförd av Indikator opinion på uppdrag av Ekot, visar att partiet har 3,8 procent av väljarstödet. Det är nästan tre procentenheter lägre än valresultatet. Intervjuerna genomfördes mellan den 3 och 27 november, och avslutades alltså innan veckans dispyt mellan Muharrem Demirok och Jimmie Åkesson (SD) tog fart. Efter helgens uppmärksammade tal på SD:s landsdagar, där Åkesson förespråkade moskérivningar, skrev C-ledaren i en debattartikel att Åkesson var ett säkerhetshot mot Sverige. Det gjorde Demirok rätt i, men det föll inte i god jord. Jimmie Åkesson kontrade på X, tidigare Twitter, med att den tills nyligen turkiska medborgaren Demirok inte ska ”slänga sig med med sådana beskyllningar” – på grund av hans bakgrund. Det fick Centerledaren att poängtera att han är stolt över att vara svensk, och stolt över att vara son till en turkisk arbetskraftsinvandrare.
Åkesson anser sig uppenbarligen ha föst Sverige till en position där så grova uttalanden mot en partiledarkollega är acceptabla. Låt oss inte vänja oss vid det.
Även om regeringspartierna har tagit avstånd från SD:s moskéutspel blev ordväxlingen en påminnelse om att C är det enda borgerliga parti som fortfarande säger nej till samarbete med ett främlingsfientligt parti. Och innan någon försöker hävda motsatsen: Jo, Centerpartiet är ett liberalt, borgerlig parti. Titta på den ekonomiska politiken, till exempel, där befinner sig C tydligt på den högra planhalvan, något som inte kan sägas om SD vars ekonomiska politik snarare befinner sig någonstans mellan S och V.
”Även om regeringspartierna har tagit avstånd från SD:s moskéutspel blev ordväxlingen en påminnelse om att C är det enda borgerliga parti som fortfarande säger nej till samarbete med ett främlingsfientligt parti.”
Ute på den värdekonservativa kanten har det dock varit något av en sport att försöka bräcka varandra i vem som kan häckla den förra Centerledaren Annie Lööf mest, framför allt genom att framställa henne som en svikare som släppte fram en S-ledd regering. Detta alltså trots att hon gjorde exakt vad hon lovat – vägrat ge inflytande till SD – och såg till att nämnda S-regering fick genomföra en rejäl portion borgerlig politik.
Det kan kännas avlägset nu, och för den som vill friska upp minnet rekommenderas boken ”Också Annie” som Annie Lööf har skrivit tillsammans med Caroline Bankler och som kom ut tidigare under hösten. Där väver hon samman de senaste mandatperiodernas politiska skeenden med hur hon själv har känt, gjort och mått. Läsaren får följa med när hon öppnar hot- och hatbrev med detaljerade beskrivningar av hennes dotter, läsaren är med när hon får utmattningsrelaterade symptom och i smärtvågorna när hennes livmoder brister och yngsta dottern måste födas alldeles för tidigt.
Eftersom boken går djupare och är modigare än hennes förra bok ”Sanningens ögonblick” från 2018 berör den också mer. Den samhällsintresserade får en repetition av de senaste årens politiska turer, och politiknörden bjuds på lite snaskiga detaljer om vem som var oförskämd mot vem och hur tillit byggdes och raserades under den rekordlånga regeringsbildningen.
Det har snart gått ett år sedan Muharrem Demirok valdes till partiledare. Det går inget vidare. Bara 4 procent av väljarna har ganska eller mycket stort förtroende för honom, att jämföra med Magdalena Anderssons (S) 48 procent samt Ulf Kristerssons (M) och Jimmie Åkessons (SD) 30 procent.
Orsaken till C-ledarens låga förtroende är inte självklar; han gör rätt bra ifrån sig i debatter, han framstår som genuin och utstrålar känslan av att han bottnar i sina värderingar. Han är personlig utan att vara privat (upp med en hand den som inte har hört honom berätta om hunden Allan) och håller fast vid partiets SD-motstånd.
Det senare är en viktig linje, för Sverige behöver ett borgerligt parti som håller dörren stängd till främlingsfientlig, bakåtsträvande nationalism.
”Tappa inte modet”, så avslutade Muharrem Demirok sitt jultal. Frågan är om uppmaningen främst var riktad till väljarna eller honom själv.