Hur länge behöver vi dagspressen?
Public service igen. Är ni trötta på det? Hur ofta grunnar ni på vår licensfinansierade stats- och tv-verksamhet?
Inte jätteofta, säkert. Det finns viktigare saker. Facebook, Google, Instagram, Snapchat och så vidare. Nya möjligheter och nya medier som dominerar vår vardag.
Men vi – vi i dagstidningsbranschen – funderar väldigt mycket på vad public service betyder för oss. Efter att i många år ha levt sida vid sida i en för mediekonsumenterna fruktbar terrorbalans, i de många perspektivens välsignelse, höjs nu, när intäkterna dalar, röster för att denna konkurrens är osund. Ska den statsfinansierade medieverksamheten tillåtas konkurrera ut den privatfinansierade? Men den frågan är felställd. Viktigare är att hela det svenska mediesystemet är satt under hot och att vi till och med kanske måste ställa oss den förbjudna frågan: Hur länge till behövs vi?
Svaret på den frågan beror förstås på hur vi i massmedia agerar. Vi befinner oss i ett historiskt paradigmskifte. Det som för bara några år sedan var e-t-t informationsflöde är numera en oöverblickbar ström av fakta, förmenta fakta och åsikter. Nya arenor för digital dialog skapas ständigt.
Den här situationen svartmålas gärna. Men vi måste inse att det också är en situation som rymmer oändliga demokratiska möjligheter. Vad är det som säger att demokratin inte kan fungera utan en fri press som problematiserar och ställer de kritiska frågorna när vem som helst med ett fungerande bredband kan arrangera en demokratisk arena?
Vi i massmedia behöver alltså skärpa oss. Vi har en journalistisk kompetens, vi har kunskap och vi har ett systematiserat kritiskt tänkande – men förstår vi hur vi ska utnyttja det? Jag undrar det. Det är som om vi stirrar oss blinda på våra forna kommersiella framgångar och tänker att det är där den heliga graalen finns. Kan vi bara hitta den igen så ordnar det sig. Det är en falsk förhoppning. Vi behöver snarare förstå att journalistik som begrepp håller på att omdefinieras. Vi har inte längre läsare som nöjer sig med att låta sig informeras. De vill vara med och skapa det journalistiska flödet, i dialog med oss. Vi kan inte längre vara megafoner, vår framtida överlevnad ligger i att vi förmår skapa arenor för det demokratiska samtalet, arenor där vi öppnar för just en dialog, inte enbart ägnar oss åt monologer.
Det är här den viktigaste utmaningen vi står inför. Vi ägnar stor kraft åt den tekniska omställningen, till den digitala tekniken, och det måste vi göra. Men det är bara teknik. Hur vi ska förbli relevanta är en helt annan – och betydligt mer avgörande – sak.
Med ovanstående resonemang i ryggen blir jag bara trött på det skyttegravskrig som nu pågår mellan public service och svensk media. Enkelt uttryckt: vi ska vara väldigt glada för att vi har en stark public service-verksamhet i Sverige. Den vässar konkurrensen, den innebär en mångfald och den är reglerad på ett demokratiskt välfungerande sätt. Massmedieforskaren Jonas Ohlsson har dessutom visat att det inte finns något stöd för att public service-sajterna har en negativ effekt på dagspressens sajter. Han säger i en intervju: ”Ju mer man läser nyheter på SR:s eller SVT:s sajter desto högre är konsumtionen av nyheter på lokaltidningarnas sajter.”
Ändå har nyligen ett antal starka privata medieaktörer (bland andra Bonnier, Schibsted och Mittmedia) startat en egenfinansierad public service-utredning som ytterst syftar till att begränsa SVT:s och SR:s digitala utveckling. Att man samtidigt motarbetar den publicistiska mångfalden talar man tyst om.
Public service-bolagens verksamhet ska, som all skattefinansierad verksamhet, självklart granskas och diskuteras av de fria medierna. Men att lägga krut på att begränsa denna verksamhets möjligheter att utvecklas i samklang med samtiden är en felriktad ansträngning som, om den lyckas, leder till en försämrad mediesituation i Sverige.
Det som istället borde utredas, på varje redaktion i Sverige, stor som liten, är hur vi i dagspressen ska förbli relevanta, både redaktionellt och kommersiellt.
