Kajsa Kettil: Hon ska ha avlastning, inte sänka städkraven

Gemensamt för avsändarna till dessa uppmaningar är att de tenderar att inte själva behöva jonglera jobb, barn och hem med rollen som familjens projektledare.

När kvinnor får rådet att sänka sina ambitioner hemma tyder det på antingen okunskap, ovilja att själv ta ansvar eller en kombination av båda.

De är ofta män, men inte alltid. Nyligen publicerade Expressen och Amelia en krönika av journalisten och författaren Eva Gussarsson med rubriken ”Jag städar nästan aldrig – i stället njuter jag av livet”. (Expressen 26/8) Den handlar kortfattat om att skribenten mår bättre sedan hon slutade städa.

När hon kommer hem från jobbet vill hon inte ägna sig åt att plocka, tvätta och dammsuga, skriver hon. Det finns annat som är viktigare, roligare och mer angeläget än ett välputsat hem. Som exempel nämner hon bokskrivande, umgänge med familj och vänner, träning och tv-serier.

Det är bara att säga grattis till vad som verkar vara en tillfredsställande tillvaro med tid för både jobb och återhämtning. Och det ska poängteras att den här ledarkrönikan inte på något sätt recenserar Eva Gussarssons val. Det är på riktigt glädjande att se när människor får till den där balansen.

Dessvärre blir det problematiskt när hon i praktiken drar likhetstecken mellan sin egen situation och andra kvinnors. Att strunta i städningen gav henne mer tid att njuta efter jobbet. Härligt. Men alla har inte samma möjlighet.

Många kvinnor i arbetsför ålder är mellan 30 och 50 år, vilket också betyder att en stor del av dem har barn som behöver omsorg. Att ha barn innebär förutom villkorslös kärlek många års ansvar som innehåller miljarder praktiska arbetsuppgifter, krav på planering och organisation och ett slags ständig jourverksamhet. Ofta (men inte alltid) finns en mamma och pappa med i bilden. Och i den bästa av världar delar mannen och kvinnan på föräldraskapet och allt vad det innebär. Förutom att det är rimligt att båda tar sin del av projektledaransvaret och utförandet av sysslor, vinner alla parter på de nära relationer som fördelningen kan ge.

Det är långtifrån alltid roligt. Att planera kräver tid och energi från andra tankar, och att städa, tvätta och plocka stjäl tid från betydligt roligare saker.

Det vore ingen vild gissning att krönikans antistäduppmaning har fått en och annan läsare att rannsaka sig själv. Gör hon för mycket hemma? Kanske är det hennes eget fel att hon är så trött och att tiden inte räcker till roliga aktiviteter? Men när ska man annars hinna ikapp med torkandet av grötkladd, sortering av tvättdrivor samt den undanplockning som är nödvändig för att alla där hemma ska hitta sina fotbollsskor och läxböcker?

Enligt känt mönster hamnar ansvaret hos kvinnan. Förutom att hantera det extra arbete ett ojämställt vardagsliv innebär, förväntas hon även vara den som åtgärdar nämnda ojämställdhet.

Det är milt sagt orättvist.

Dessa skevheter uppstår även när båda parter i en relation älskar och vill leva med varandra. Men uppdelningen visar hur lätt det är att falla in i traditionella könsroller, och att både hon och han måste bidra om förändring ska ske.

Återigen: Gussarssons avsikt var knappast att klanka ner på kvinnor. Men den typ av ytlig analys som hennes text levererar riskerar att få motsatt effekt.

Det är visserligen utmärkt att skribenten tar upp SCB:s senaste tidsanvändarundersökning, som genomförs vart tionde år och vars senaste rapport presenterades i våras. Den visar att könsrollerna består: Kvinnor städar i genomsnitt 54 minuter per dag, vilket kan jämföras med männens 34 minuter. Samma sak gäller för exempelvis tvätt och omsorg om barn. Män utför enligt studien mer underhållsarbete och ägnar sig mer åt familjens ekonomi, men det väger inte upp den tid hon ägnar åt det obetalda hushållsarbetet.

Det finns uppenbarligen olika sätt att se på skillnaderna. Där somliga uppfattar dem som ett tecken på att kvinnor ska tagga ner, ser jag det som en anledning för män att steppa upp.

”Handlar det om att vi (kvinnor) inte får släppa kontrollen över tillvaron? Känns det rentav lite farligt att en kvinna låter livet och karriären ta plats i stället för att hålla alla prylarna i perfekt dammfri ordning?” frågar sig Gussarsson.

Nej, är min erfarenhet. I samband med att jag för några år sedan gav ut en roman om ojämställdhet i vardagen, hörde många kvinnor av sig med överraskande samstämmiga berättelser om hur de kämpade med att få tillvaron att gå ihop med jobb, barn och hem. Deras ambition var inte att ”hålla alla prylarna i perfekt dammfri ordning”, utan snarare att överhuvudtaget hitta prylarna under alla dammråttor de inte hann städa bort tillräckligt ofta.

Flera av kvinnorna som kontaktade mig var eller hade varit sjukskrivna på grund av utmattning.

Det är ingen slump att statistiken visar att kvinnor är mer sjukskrivna än män. Den som har en total arbetsbörda som är högre än sin partner, löper naturligtvis större risk att drabbas av ohälsa som utmattning. Siffror från Försäkringskassan visade redan för nästan tio år sedan att tvåbarnsmammor löper stor risk att bli sjukskrivna. Så här beskrev den dåvarande socialministern Ulf Kristersson (M) situationen: ”Vid andra barnet ökar risken betydligt för att kvinnor ska bli sjukskrivna. Det är en dramatisk förändring, men den här rapporten gör det svårt att hitta en enkel förklaring till det.” (DN 5/11-13)

Förutom att ohälsan påverkar den enskilda individen, förlorar hela samhället på att kvinnor slits ut. Den som inte kan arbeta kostar pengar för staten, givetvis, men det får även mer långsiktiga konsekvenser som att kvinnor kanske inte söker det där spännande men krävande jobbet, eller undviker politiskt engagemang som skulle ta tid från det obetalda arbetet hemma.

Ojämställdheten i vardagen är sällan något heteropar skyltar med, detta eftersom det anses vara hög status att leva jämställt men är desto svårare att faktiskt lyckas med. Det är synd. Här kommer därför mitt städråd: Sopa inte städdebatten under mattan!