Mikael Hermansson: Hög tid att EU tar strid för rättsstatens principer
Det finns en överenskommelse på plats om att koppla utbetalning av EU-pengar till kravet på att varje medlemsland ska följa de så kallade rättsstatsprinciperna. Orsaken till att en sådan blivit nödvändig är att framför allt Ungern och Polen i allt snabbare takt rör sig i antidemokratisk, auktoritär riktning.
Föga förvånande har dessa länders företrädare lovat att blockera överenskommelsens förverkligande. De vill gärna ha varenda euro de kan få, men vägrar att fullt ut dela de värden som utgör grunden för medlemskap i unionen.
Men som alltid kunniga och välinformerade journalisten Ylva Nilsson skriver på bloggen omeuropa.se så är det tekniskt sett fritt fram att fatta beslutet utan Ungerns och Polens gillande. Det slutliga beslutet tas av ministerrådet och fattas med kvalificerad majoritet.
Gott så, men ändå kan de båda avvikarländerna ställa till det rejält för övriga EU-länder som håller sig på rätt sida rättsstatens principer. Istället för att stoppa själva beslutet om förordningen kan de blockera annat som ska antas med veto, som EU:s återhämtningsfond och förmodligen även det hett efterlängtade beslutet om unionens långtidsbudget.
I praktiken borde dock ett ungerskt och polskt veto inte innebära annat än att EU kör vidare med den gamla budgeten och i samma veva trycker på knappen till de mekanismer som ser till att inga pengar betalas ut till de båda. Fler processer där unionsfördragets artiklar aktiveras mot Ungern och Polen ger fler tillfällen för EU-domstolen att ge vägledning om hur de gemensamma principerna ska tillämpas.
Det är naturligtvis alltid lättast om EU-samarbetet fungerar smärtfritt och rullar på av sig självt. Men nu har det tillkommit politiska krafter i allt fler medlemsländer som avvisar de liberala, demokratiska värderingar som unionen bygger på. När det då finns en överenskommelse på plats som ger EU ett redskap för att värna sina grundvärden, torde inget medlemsland som framhåller rättsstatsprincipernas primat våga dagtinga om vikten av att dessa också brukas.
Att Tysklands förbundskansler Angela Merkel vill fortsätta samtalen med Ungerns regeringschef Viktor Orban och hans polska kollega Mateusz Morawiecki är en sak. Men om det finns andra regeringschefer som nu darrar inför att sätta hårt mot hårt, kan det säkert kännas lättare att veta följande:
Nyligen riktade EU skarp kritik mot Polen för statliga påtryckningar på media och för att fortsätta att kringskära domstolarnas oberoende.
Sedan i somras, när frågan om att införa ett ”demokratiskydd” för EU-pengarna drevs till sin spets, har Orban sett till att forcera fram grundlagsändringar som gör att han med ett enkelt beslut kan ta offentliga medel och dela ut dessa till närstående eller andra som är lojala med honom.
Om detta Orbans senaste steg bort från den europeiska värdegemenskapen har ungerska statsvetaren Edit Zgut, verksam vid Centre for Europe vid universitetet i Warszawa nyligen skrivit, och naturligtvis har hon rätt i att redan allt det nämnda borde vara tillräckligt för att få även den mest vankelmodige att fatta allvaret i det hot som de auktoritära krafterna utgör.
Rättsstatens principer är det sista som EU:s regeringschefer ska dagtinga med. Det finns trots allt vissa gränser för hur stora självmotsägelser som det politiskt sett är – eller åtminstone borde vara – möjligt att komma undan med.
