Kajsa Kettil: Hitta nya passagerare, Kristersson
Opinionsmätningar ska alltid tas med en stor nypa salt. Det är ju, som i synnerhet partier med lågt opinionsstöd tenderar att poängtera, det slutgiltiga valresultatet som räknas.
Och mycket kan och kommer att hända under de åtta månader som återstår till höstens val. Vi lär få bevittna en och annan skandal, retoriken partimotståndare emellan trappas sannolikt upp successivt, och partierna kommer troligtvis att gynnas respektive missgynnas av någon plötsligt aktualiserad fråga som ingen kunde förutse. En regnig sommar skulle exempelvis ta fokus från klimatfrågan och gynna Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Värmerekord skulle tvärtom gagna de partier som sätter klimatet högt på dagordningen, förutsatt att de presenterar politik som väljarna anser vara vettig.
Trots alla dessa oklara faktorer finns det ändå skäl att stanna till åtminstone vid de sammanvägda mätningar som kommer med jämna mellanrum. En av dessa presenterades på tisdagen. Det är Kantar Sifo som på uppdrag av Ekot tar fram Svensk väljaropinion där de senaste tre opinionsmätningarna ingår. En sammanvägning av statistik från Novus, Kantar Sifo och Ipsos visar att det har rört sig på sina håll i opinionen (SR 11/1). Socialdemokraterna fortsätter höstens klättring och landar på 30,8 procent, vilket delvis kan ses som en Andersson-effekt.
Lika muntert som det är för Socialdemokraterna, lika dämpat lär det vara hos Moderaterna. I mätningen backar M med 1,4 procentenheter till 19,7 procent och snuvas därmed på andraplatsen. Det skiljer visserligen ytterst lite till SD:s 19,8 procent, vilket är samma resultat som vid förra mätningen. Samtidigt går det inte att komma ifrån att allt under 20 procent är bedrövligt för för M.
Även i TV4 Väljaropinion backar Moderaterna, och i Expressen/Sifos mätning om partiledarnas väljarförtroende hamnar Magdalena Andersson (S) högst upp. Det strör ytterligare salt i det moderata såret, för det innebär att den negativa uppmärksamheten kring Anderssons städskandal samt kritiken mot utnämningen av statsministerns statssekreterare inte har gynnat Ulf Kristersson. Inte heller verkar den senaste veckans fokus på försvarsfrågan ha hjälpt, vilket hade varit rimligt med tanke på att Moderaterna har högt förtroende i denna fråga. De höga energipriserna borde dessutom ha inneburit en fördel för partiet, men någon sådan går alltså inte att utläsa.
”Den som har öppnat för att ta SD i båten måste faktiskt inte ro partiet iland.”
KD ligger med sina 5,2 procent relativt stabilt över riksdagsspärren. Värre är det för Liberalerna, vars 2,7 procent i Svensk väljaropinion inte skulle räcka till ett enda mandat i riksdagen om det var val i dag. Om opinionsläget består har M helt enkelt inte råd att offra några stödröster till det liberala lillasysterpartiet för att ge henne en knuff över spärren.
Det är naturligtvis oroväckande, särskilt om M håller fast vid sin plan att bilda regering tillsammans med KD, eventuellt L samt med någon sorts aktivt stöd av SD. Och med tanke på att Kristersson inte kan ta sin oppositionsledarroll för given, finns det nu en ännu större anledning att utvärdera Moderaternas vägval.
Det råder inga tvivel om att Sverige behöver en borgerlig, handlingskraftig regering som både uppmuntrar hårt arbete och fångar upp samhällets svaga. Ulf Kristersson har förutsättningar att leda en sådan. Men det är omöjligt så länge Jimmie Åkesson (SD) ges makt över en kommande regerings utformning och politik.
Matematiken är inte enkel i dag, och är knappast lättare i september. Men den som har öppnat för att ta SD i båten måste faktiskt inte ro partiet iland. Det går att hitta lämpligare passagerare för en fyra år lång färd.
