Mikael Hermansson: Låt EU ta större plats i riksdagen
Det var naturligtvis inte ett sammanträffande, detta att samma dag som riksdagen håller sin första partiledardebatt med EU-tema så skriver 15 svenska Europaparlamentariker i en debattartikel i onsdagens Göteborgs-Posten att ”bristen på EU-perspektiv i samhällsdebatten gör det svårare för medborgare att förstå hur saker fungerar i EU”.
Det faktum att partiledardebatten var den första på 25 år, och att den hölls på just den dag då Sverige röstade för att gå med i EU, är givetvis både välkommet och glädjande. Visserligen blev det precis som jag förutspådde i gårdagens ledare, att redan i första replikskiftet efter statsminister Stefan Löfvens inlägg så hamnade den svenska arbetsmarknadsmodellens framtid i förgrunden.
Moderatledaren Ulf Kristersson ställde frågan med hänvisning till den debattartikel från LO, PTK och Svenskt näringsliv där risken för minskad egen makt var förklädd till oro inför kommande EU-lagstiftning. Kristersson ville veta hur regeringen avsåg att freda den svenska modellen från att ersättas med lagstadgad minimilön i hela unionen. Löfvens svar var visserligen vagt formulerat, men budskapet var entydigt: En sådan lagstiftning kommer inte att konkurrera med den svenska arbetsmarknadens funktionssätt.
Det mesta talar för att Löfven har rätt i det antagandet. Så också om att just frågan om lagstiftad minimilön på EU-nivå har varit aktuellt långt innan den sociala pelaren gjorde sitt inträde i sammanhanget. Men statsministern kommer ändå inte undan ansvaret för att minimilönefrågan flyttats från den politiska periferin till den tillträdande EU-kommissionens agenda för de första 100 dagarna. Toppmötet i Göteborg innebar en nystart för en utveckling där allt fler sociala och arbetsmarknadspolitiska frågor kan komma att bli föremål för EU-lagstiftning. En annan sådan känslig fråga är den om en EU-gemensam arbetslöshetsförsäkring; de ideella argumenten för en sådan är ovedersägliga. Det är rimligt att alla EU-medborgare ska tillförsäkras ett gott inkomstskydd i händelse av arbetslöshet. Att det politiskt sett kan bli svårsålt i de rikare medlemsländerna får nog betraktas som givet. Det hindrar dock inte att de sociala skillnaderna måste minska mellan EU-länderna.
Två besked gjorde partiledardebatten särskilt minnesvärd:
Ulf Kristersson markerade mot Kristdemokraternas och Vänsterpartiets initiativ för att blockera att regeringen ska kunna gå med på avgiftshöjningar i förhandlingarna om EU:s långtidsbudget. ”Börjar man vifta med veton då försvinner man helt ur diskussionen”, var Kristerssons statsmannamässiga svar på inviten att delta i blockaden.
Regeringen intar en ny hållning och förordar att unionen går från enhällighet till kvalificerad majoritet inom den gemensamma utrikespolitiken vad avser mänskliga rättigheter och internationella konflikter. Detta är i alla avseenden en stor nyhet som har stora möjligheter att kunna genomföras. Redan i EU-valrörelsen förordades den omläggningen av de forna Allianspartierna.
Riksdagen har allt att vinna på att hålla fler partiledardebatter med EU-tema. Det skulle göra unionen mindre främmande och på ett påtagligt sätt visa det uppenbara i att EU-politik inte är en egen gren och definitivt inte något – med all respekt för de insatser som många svenska EU-parlamentariker gör – som bara utövas i Bryssel och Strasbourg.
