Att konferensen hålls i Malmö är också lämpligt som en påminnelse om att staden har ett omfattande problem med antisemitism, inte minst bland vissa grupper av invandrare från Medelhavsområdet. Och inte blir det sämre av att det är en rödgrön regering som förlägger den till just den stad där Socialdemokraterna själva har haft märkvärdigt svårt att hålla rent inom de egna leden. Ingen har väl glömt de gånger då stadens starke socialdemokrat, Ilmar Reepalu, relativiserade den antisemitism som i sken av Israelkritik riktades mot judar boende i Malmö. Vilket i sin tur föranledde USA:s president Barack Obama att skicka en särskild utsänd till staden för att utreda hur det stod till med förutsättningarna för judiskt liv i Sverige.

Den omfattande judiska otryggheten lever kvar idag, vilket Dagens Nyheters reporter Niclas Orrenius kunde vittna om i söndagens tidning i en stort uppslagen artikel.

Men samtidigt är det viktigt att minnas att antisemitismen har en lång historia i Sverige. I en artikel i magasinet Populär historia 2001 skildrade Lundaprofessorn Sverker Oredsson särbehandlingen av judarna, där Gustav III:s beslut 1775 att tillåta judar att bosätta sig i Sverige utan att först tvingas överge sin religion var ett stort steg i rätt riktning. Rubriken ”Judehatet kom före judarna” pekar dock längre bakåt, bland annat på de trådar som löper tillbaka till reformationstiden och den lutherska tankevärlden.

Men det finns också antisemitiska tankegångar som har med handel och ekonomi att göra, vilket dessvärre även BT har ägnat sig åt. Tidningens siste andreredaktör Bengt-Ingvar Ekman skriver i tidningens egen historiebok Berättelser från tre sekler att dåvarande chefredaktören Ernst Otto Malm 1877 satte en rasistisk plump i spalterna med en artikel som rubriksattes ”Äro judarna svenskar”. I kampen mellan frihandelsvänner och protektionister hade de senare företräde i BT:s spalter, där antisemitismen och rasismen i Malms föreställningsvärld fick ordet ”fosterländsk” att stå som synonym till ”bevara Sverige åt svenskarna”.

Just dessa ord känns igen. Dryga 110 år efter Malms antisemitism stod den rasistiska organisationen ”Bevara Sverige Svenskt” fadder när Sverigedemokraterna såg dagens ljus.

Idag bättre beskrivet som nationalistiskt, konservativt och populistiskt, får partiet trots denna skinnömsning leva med återkommande avslöjanden om att antisemitismen fortfarande frodas i de djupare leden. Kanske var det också därför som det lät lite ihåligt när Jimmie Åkesson i Agendas partiledardebatt i söndags vrålade ”är jag nazist?” bara för att Miljöpartiets Per Bolund kallade samarbetet mellan SD, M, KD och L för ”de blåbruna”. Den beteckningen är som bekant välsignad av Språkrådet; ”blåbrunt” innebär för den skull inte att Åkesson behöver vara nazist.

Men nazismen finns i partiets rötter, med allt vad det innebär.

”Jag kan se flera likheter med det som händer idag med Sverigedemokraterna och det som jag en gång upplevde”, sa förintelseöverlevaren Emerich Roth i en intervju 2017.

Roths sätt att värdera landets tredje största parti får stå för honom, men kan inte avfärdas hur som helst. Av egen erfarenhet vet han att det finns det som är långt värre än att bli nedstänkt med en färg man inte gillar.