Mikael Hermansson: Hellre sagor än visitationszoner
När världen larmar och staden hukar under sina egna tillkortakommanden behövs frizoner där det är möjligt att söka kunskap, bli utmanad och provocerad – men också få drömma sig bort. Hösten 2018 skrev jag om Byttorps bibliotek och om planerna på att utvidga lokalerna. En ögonblicksbild från ett besök i den vevan brände sig fast i minnet: Ett femtontal föräldrar och barn som deltog i en sagostund i läshörnan. Tystnaden, det koncentrerade lyssnandet, allvaret … och så skratten.
Mikael Hermansson
är tidigare politisk redaktör på BT.
Den vackra neonskylten, där ”biblioteket” lyser i blått på kvällarna, har fått följa med från de gamla lokalerna. Det krävs inte mycket fantasi för att se att den i själva verket är en fyr, ett ledljus på vägen till ett bättre samhälle. Jodå, jag vet. Det är stora ord och höga anspråk. I ett säkerligen sällan läst och citerat dokument som Borås stad har framställt, den så kallade Lärarhandledning till kulturplan för grundskolan 2015 – 2017, formuleras ambitionerna så här:
”Tillgång till böcker av olika slag ger eleverna förutsättningar att utveckla sin förmåga att förstå olika människor, förutsättningar och synsätt, få ökad insikt om sig själv, uttrycka egna tankar och idéer, analysera och samtala om olika sociala, kulturella och historiska sammanhang. Dessa färdigheter är grunden för ett demokratiskt medborgarskap.”
När BT:s reportrar Jennie Ölund och Jonas Ekelund nyligen presenterade en kartläggning av 90 tongivande gängkriminellas bakgrund, var det likafullt ännu en gång i första hand samhällets brister som blev synliga: Uppväxt i utsatta områden, låga inkomster eller fattigdom, brister i skolgång, omsorg och trygghet i allmänhet. Psykisk ohälsa, missbruk, fängelse.
”Hur långt tillbaka måste vi gå i dessa 15-talet gängkriminellas liv för att hitta ”brytpunkten”?”Mikael Hermansson
Men märkligt nog var det en bisak i texten som lös till lite extra. För Norrbys del angavs andelen tongivande gängkriminella till cirka 15 personer. Alltså samma antal som deltog i den där sagostunden jag bevittnade 2018. En tillfällighet naturligtvis – men också en tillfällighet som ser ut som en tanke:
Hur långt tillbaka måste vi gå i dessa 15-talet gängkriminellas liv för att hitta ”brytpunkten”?
Det är naturligtvis både naivt och idealistiskt i överkant att tro, att allt hade kunnat bli annorlunda för dessa unga män om de bara fått vara med om en eller flera sagostunder på Byttorps bibliotek. Men något säger mig att den sortens verksamhet trots allt har bättre förutsättningar för att motverka nyrekrytering bland unga till gängen, än att barn får uppleva vad det innebär att tillsammans med sina föräldrar bli kollektivt utpekade som potentiellt kriminella – bara för att man råkar bo i ett utsatt område som just Norrby.
Politikerna har bollen. I ett samhälle där några inrättar visitationszoner måste andra våga lägga resurser på att fler ska få höra sagor.
Fördjupa inte mörkret. Gå mot det blå ljuset som säger ”biblioteket”.
