Andreas Johansson Heinö: SD normaliseras – men förlorar sin själ
När Europaparlamentet samlades till högtidlig öppningsceremoni tidigare i veckan vände det brittiska Brexit-partiets nyvalda ledamöter ryggen till under framförandet av Beethovens Europahymn. Sannfinländarnas ledamöter protesterade å sin sida genom att inte resa sig alls. Dylika manifestationer är typiska för anti-etablissemangspartier som finner ett egenvärde i att demonstrera utanförskap. Som nyblivna riksdagspartier trotsade både Miljöpartiet och Ny Demokrati kammarens etikettregler; vanligt folks representanter skulle ju inte behöva bära kostym.
Sverigedemokraterna, vars företrädare sällan behöver anstränga sig för att framstå som annorlunda, har valt en annan väg. Medan motståndarna provocerat med allt från vuvuzelor till t-shirtbudskap och tomma stolar i debatter har Sverigedemokraterna själva tålmodigt följt spelreglerna. Målet har alltid varit makten som sådan, snarare än att göra så mycket väsen som möjligt på vägen dit.
Snart är man kanske där. När Ebba Busch Thor i tisdags diskuterade politiska sakfrågor med Jimmie Åkesson över en lunch togs ännu ett steg längs normaliseringens väg. Redan ingår SD i organiserade samarbeten med Moderaterna på kommunal nivå. Att Kristdemokraterna nu följer upp vårens utspel om nya förhållningssätt till SD med praktisk handling illustrerar hur mycket spelplanen har förändrats.
Många kritiska kommentarer försöker göra gällande att skiftet i synen på Sverigedemokraterna har gått hastigt. Så är det inte. Snarare är det en exceptionellt utdragen process vi har bevittnat. De nio åren från riksdagsinträdet till första lunchen på partiledarnivå kan vara europeiskt långsamhetsrekord. Och det tog alltså nästan fyra år från att Kristdemokraterna fällde Decemberöverenskommelsen tills man i våras offentligt drog den enda logiska slutsatsen av sitt agerande hösten 2015: antingen isolerar man Sverigedemokraterna eller så gör man det inte. Moderaterna befinner sig fortfarande i en logiskt ansträngd position där organiserade samarbeten lokalt påstås sakna betydelse för relationen till SD på riksnivå.
Det krävs enighet för att isolera ett enskilt parti. När denna saknas reduceras övriga parters agerande till tom symbolik. Så var det för tio år sedan när övriga partier tvekade inför att “ta debatten” med Sverigedemokraterna. Det var bara meningsfullt att avstå om alla andra också avstod. När SD väl legitimerats som debattpartner fanns ingen återvändo - även om åtminstone Vänsterpartiet fortsatte att återkommande bojkotta debatter där SD medverkade.
Och så kommer att bli nu också. Isoleringsstrategin har nått vägs ände.
Det vore konstigt att inte beskriva detta som en framgång för Sverigedemokraterna. Givetvis är det till gagn för partiet att isoleringen är bruten. Men med normaliseringen försvinner också en del av partiets identitet.
Om andra börjar samarbeta med partiet går det inte längre att odla martyrskap. Och det går inte att ha en oförsonlig retorik gentemot partier man planerar att förhandla sakpolitik med. Sverigedemokraterna är på god väg att bli en del av det etablissemang man livnärt sig på att förakta. Man normaliseras, men förlorar sin själ.
