Andreas Johansson Heinö: S är svagare än sitt rykte

Det är inte i första hand socialdemokraterna själva som odlar denna myt. Samma borgerliga debattörer som älskar att påminna om sossarnas sjunkande valresultat och regeringens svaga parlamentariska position är samtidigt lika delar förskräckta och imponerade av den inbillade potensen i den socialdemokratiska maktapparaten. Varje parti som förhandlar med sossarna kommer serveras på fat i LO-borgen. Till och med intern opposition - senast i form av Daniel Suhonens Reformisterna - framställs som uttryck för ledningens totala kontroll, snarare än ett hot mot denna. Som vore Stefan Löfven nån slags mini-Putin från Örnsköldsvik.

Det är en teori med fler hål än en Emmentalerost. Om något har Socialdemokraterna snubblat sig igenom 2010-talet. Svagt motstånd har möjliggjort hyfsade valresutat. En splittrad opposition har möjliggjort två mandatperioder i regeringsställning. Kompetensbristen på nästan alla nivåer är slående. Att partiet totalt misslyckats i sin analys av migrationsfrågan räddas enbart av att de flesta andra partier också misslyckades. Finns det en långsiktig plan har de dolt den väl.

Men priset är högt. Relationen till LO håller på att krackelera på allvar. I flera av landets största kommuner har väljarstödet kollapsat. I Göteborg befinner sig partiet i fullt inbördeskrig. Fler lär följa.

Att borgerliga partier och debattörer köper myten om den socialdemokratiska gruffalon är förstås till gagn för partiet. Men i längden krävs en egen analys.

I Grekland, Italien, Frankrike och Nederländerna har socialdemokratiska partier redan brutit samman och förlorat majoriteten av sina väljare till vänsterpopulister. I Tyskland och Spanien är de kraftigt försvagade och i praktiken jämnstora gröna respektive vänsterpopulister. I Storbritannien har förändringen skett inom partiet med dramatiska konsekvenser. I Europaparlamentet går den socialdemokratiska gruppen mot ett svidande nederlag i maj.

Ett skäl till att de etablerade partierna reagerade så sent på Sverigedemokraternas framväxt är att de på allvar hade köpt bilden att inte kunde hända här. Högerpopulismen var ett europeiskt, inte ett svenskt fenomen.

Det visade sig vara precis tvärtom - Sverige blev som andra länder.

Inget talar för att den svenska socialdemokratin skulle vara immun mot den vänsterpopulistiska vågen. Lika lite talar för att man har beredskap när den väl får fäste. Vänsterpartiets tillväxt fördröjdes sannolikt av tveksamhet inför att fullt ut anamma den retorik som varit så framgångsrik för kompisarna runtom i Europa. Men nu börjar man bli varma i kläderna. Hur mycket vågar Socialdemokraterna flörta med dessa strömningar? Hur mycket vågar man stå emot?

Gruffalon finns på riktigt. Nu är frågan vem som äter vem.