Andreas Johansson Heinö: Hemspråk är inte till nackdel
Knappt 300,000 elever i Sverige är berättigade till modersmålsundervisning. Det innebär rätten till undervisning under maximalt sju skolår i det språk som talas i hemmet. Långt ifrån alla utnyttjar möjligheten, totalt handlar det om cirka 180,000 elever, varav den överlägset största gruppen undervisas i arabiska.
Andreas Johansson Heinö
är statsvetare och förlagsredaktör vid Timbro.
Detta vill nu Kristdemokraternas partistyrelse avskaffa. Partiet har tidigare varit varma anhängare av reformen, och är fortfarande splittrat. Om partiledningen ungdomsförbundet får sin vilja igenom är Sverigedemokraterna inte längre ensamma i riksdagen om att vilja avskaffa modersmålsundervisningen.
Hemspråksundervisningen har varit omdiskuterad sedan starten för 44 år sedan. Den gången var reformen ett av huvudnumren när Sverige lade om invandrarpolitiken i en mångkulturell riktning. Mer än kanske något annat land satsade Sverige stort på att invandrarbarn skulle få möjlighet att lära sig eller bevara modersmålet i sitt nya hemland.
På den tiden ansåg många att det var bäst att lära sig ett språk i taget. Och tidsandan var sådan att hemspråket ofta ansågs ha företräde: trygghet i den egna kulturen och det egna språket, var viktigast, svenska kunde man lära sig senare senare. När dessa idéer stod på sin höjdpunkt vid 1980-talets början ansåg Sveriges skolminister att det nog kunde vara motiverat för invandrarbarn rent generellt att vänta med svenskundervisning till högstadiet.
Attityderna har förändrats med tiden. Inom forskningen har pendeln svängt och de flesta anser numera att kunskaper i ett språk gynnar förmågan att lära sig ett annat. Inom politiken lever dock föreställningen om språklig konkurrens kvar. Kristdemokraternas argument handlar om integration: modersmålet tar tid och resurser från det överordnade målet att uppnå bättre kunskaper i svenska.
En statlig utredning från 2019 summerade den internationella forskningen om effekter av modersmålsundervisning som att den generellt visar positiva resultat, både vad gäller språkinlärning men också skolresultat generellt. Även i Sverige har de som deltar i modersmålsundervisning högre betyd än de som avstår. Men ingen reform är perfekt. Bakom aggregerade forskningsresultat döljer sig förstås vitt skilda individuella erfarenheter. För vissa har undervisningen varit en ovärderlig hjälp till en flerspråkig uppväxt. För andra en stigmatiserande erfarenhet under skolåren. Eller så har det inte haft så stor betydelse alls.
”Snarare än reformen som sådan är det synen på det svenska samhället som debatteras: ska vi bejaka framväxten av ett mångkulturellt land där olika modersmål är en tillgång? Eller ska vi se den språkliga mångfalden som ett hot mot en språkligt och kulturellt sammanhållen nation?”
Det symbolpolitiska värdet har emellertid varit stort. För de som ville bygga ett mångkulturellt Sverige var reformen ett uttryck för tolerans och öppenhet. För de som ogillat mångkulturen har den tvärtemot varit ständig vagel i ögat, beviset på hur politiken aktivt nedvärderar svensk kultur och premierar splittring.
Det är också detta debatten handlar om idag. Fler partier än Kristdemokraterna lär splittras. Snarare än reformen som sådan är det synen på det svenska samhället som debatteras: ska vi bejaka framväxten av ett mångkulturellt land där olika modersmål är en tillgång? Eller ska vi se den språkliga mångfalden som ett hot mot en språkligt och kulturellt sammanhållen nation?
Om detta kan man tycka olika men det är olyckligt om en ganska framgångsrik, och inte särskilt kostsam, reform ska offras av symbolpolitiska skäl.
