Andreas Johansson Heinö: Den sämsta valrörelse jag upplevt
Senast det begav sig, under det så kallade supervalåret 2014, var EP-valrörelsen rentav betydligt spänstigare än det efterföljande riksdagsvalet. Ideologiskt förankrade kandidater blommade ut, inte minst inom Allianspartierna som äntligen fick lufta lite osämja efter åtta års kvävande regeringssamvaro. En av de som då fick sitt genombrott var Ebba Busch Thor.
Det var då det. Allt tyder på att denna positiva trend bryts 2019. Jag brukar försöka undvika överord men den här gången är det svårt. Bristen på sakpolitik, de medvetna missförstånden, det illa dolda väljarföraktet - med två veckor kvar är detta den sämsta valrörelse jag någonsin upplevt.
Det var till och med bättre på 1990-talet när EP-valen framställdes som någon slags inofficiella returmatcher till folkomröstningen 1994.
Det pratas högstämt om ett “värderingsval” som är “viktigare än någonsin”. Samtidigt som partierna agerar utstuderat taktiskt. Det är en smärtsam kontrast att bevittna.
Som väljare är det en förolämpning att behöva läsa debattinlägg där motståndare tillskrivs ståndpunkter som alla vet att de inte har eller intervjuer där företrädare medvetet väljer formuleringar som kommer att missförstås, enbart i syfte att få uppmärksamhet. Den gångna veckans grisbrottning mellan Kristdemokraternas och Centerpartiets toppkandidater tog valrörelsen till en ny lägsta nivå.
Istället för att slänga ur sig absurditeter som att Sara Skyttedal inte skulle vara demokratiskt pålitlig borde Fredrick Federley ha sänkt tonläget, låtit Skyttedals uppskruvade retorik eka tomt och istället sakligt kritiserat Kristdemokraterna för deras osammanhängande lagom-politik.
Men då hade förstås splittret från glashuset blivit ohanterligt. Även Centerpartiets idépolitiska tunnor skramlar tomt denna vår. I floskel-SM är man alltjämt en viktklass över Kristdemokraterna.
Tillsammans med Liberalerna bär Centerpartiet ett stort ansvar för att den här valrörelsen har hamnat snett. Det var ett stort misstag att ställa “kampen mot extremism” före den egna politiken. Därtill har man varit drivande i att addera den än mer ointressanta “kampen mot andra partiers bristande kamp mot extremism”.
”En hopplös situation kommer alltid att väcka längtan hos en ärlig person att uppvisa sin egen ställnings äkthet”, skrev Milan Kundera 1969. Ett halvår efter att Pragvåren krossats av Warswawapaktens stridsvagnar rök Kundera och Václav Havel ihop om vägen framåt.
Jag läser Kunderas essä Radikalism och exhibitionism och tänker på Jan Björklunds stundande debatturné med Jimmie Åkesson. ”Den som längtar efter att visa upp sig”, skriver Kundera, ”räds inte en förlust”:
”han är själv som segerrikast just när den sak för vilken han kämpar förlorar, eftersom det är den rättvisa sakens nederlag som med kraften hos en explosion belyser all världens elände och hans egen karaktärs fulländade ärbarhet.”
Jag har aldrig avsiktligt struntat i att rösta - jag kom för sent till vallokalen när jag skulle förtidsrösta utomlands en gång - och jag tänker inte göra det den här gången heller. Det finns flera genuint Europapolitiskt intresserade kandidater längre ner på listorna som förtjänar all uppmuntran efter de här eländiga veckorna.
Statsvetaren i mig tar däremot semester. Socialpsykologerna får skriva eftervalsanalysen.
