Andreas Johansson Heinö: Dags för M att åter bli radikala
Ju färre invandrare, desto bättre fungerar integrationen. Gårdagens tabu har blivit dagens sanning. Häromveckan utnämnde Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson rentav “en stram migrationspolitik” till den enskilt viktigaste integrationspolitiska åtgärden. Socialdemokraterna har i praktisk handling visat att man gör en identisk analys.
På ett plan är förstås analysen korrekt. Allt annat lika är det enklare för en kommun att fixa skolplats åt fem än 500 nyanlända elever. Allt annat lika medför fler flyktingar ökade kostnader.
Men allt annat är sällan lika. I verkligheten är inte migrations- och integrationspolitik kommunicerande kärl. I stället finns betydande målkonflikter att hantera för den som både vill minska invandringen och förbättra integrationen.
En av de kraftigare åtgärderna i omläggningen till en mer restriktiv flyktingpolitik var övergången från permanenta till temporära uppehållstillstånd (TUT). Det är mycket sannolikt att detta har haft en dämpande effekt på migrationen till Sverige. Men det är också troligt att TUT har negativa effekter för integrationen. Den som är osäker på sin framtid i Sverige har svagare incitament att integreras.
Liknande negativa effekter följer av restriktiva regler för anhöriginvandring. Migrationen minskar, till priset av försämrad integration för de som ändå har kommit hit men inte vet om de har en framtid här.
Även majoritetssamhällets attityder till integration påverkas av migrationspolitiken. Förväntningarna på invandrares förmåga att bidra till samhället har påverkats negativt av att Sverige i decennier hade en mycket hårt reglerad arbetskraftsinvandring. De som kom hit gjorde det av andra skäl än för att arbeta (dessutom var de aktivt förhindrade att arbeta av ett starkt hämmande regelverk). En mer liberal migrationspolitik hade skapat bättre förutsättningar för integration.
Det är därför inte förvånande att länder med restriktiv migrationspolitik sällan utmärker sig för sin lyckade integration. En studie från OECD 2015 visade på det omvända sambandet.
Moderaterna tycks nu definitivt ha övergivit retoriken om behovet av en flyktingpaus till förmån för löften om en permanent stram migrationspolitik. Det är inte längre bara 2015 års exceptionella volymer som ska undvikas, även den invandring Sverige hade under de föregående decennierna anses ha varit alltför stor.
Så kan man tycka. Det är inte omoraliskt att vilja begränsa invandringens storlek. Att ha koll på kostnaderna är inget annat än grundläggande politiskt ansvarstagande.
Men att utnämna migrationspolitiken till den viktigaste integrationspolitiska åtgärden är att signalera politisk uppgivenhet. “Integrationspotentialen” - för att låna ett uttryck från debattören Thomas Gür - är alltid föränderlig, liksom kostnaderna
Det är utmärkt att Moderaterna tagit kliv i riktning mot ökade krav på försörjning, liksom för att stärka medborgarskapet. Dels för att det är principiellt riktigt att alla som kan ska försörja sig och kvalificera sig för välfärdstjänster. Men också för att det signalerar en tilltro till människors förmåga till anpassning.
Samma tilltro måste också visas gentemot samhällets förmåga till anpassning. Men när Moderaterna efterlyser tak för migrationen är man snubblande nära en statisk syn på arbete och välfärd som hittills varit mycket ovanlig höger om Vänsterpartiet.
Den viktigaste åtgärden för en förbättrad integration är varken migrations- eller integrationspolitik. Utan generella liberala reformer av arbetsmarknad, av välfärden och av skolan. De gamla Moderaterna brukade inte lägga fingrarna emellan när det gällde att föreslå radikala reformer. De nygamla behöver hitta tillbaka dit.
