Anela Murguz: Här har Sverige faktiskt något att lära av Bosnien
Antisemitiska fördomar är vanligare i Öst- och Centraleuropa än i Västeuropa. Ändå är västeuropeiska judar mer rädda för verbala och fysiska attacker än öst- och centraleuropeiska judar, enligt EU-undersökningar. Till DN (12/10) förklarar rabbinen Slomó Köves, verksam i Budapest, att människors fördomar inte alltid hänger samman med hur judar upplever sin situation. Hur går det ihop?
Ett land som inte förekommer i EU:s mätningar av antisemitism, men som jag haft skäl att fördjupa mig i, är Bosnien-Hercegovina. För ett par år sedan trillade jag över en fackbok om kriget på 1990-talet. Den svenska författaren och historiken Sanimir Resic nämnde då att den judiska församlingens ordförande i Sarajevo, Jakob Finci, hade sagt att den bosniska huvudstaden är den tryggaste platsen för judar i Europa.
Och mycket riktigt har församlingens ordförande beskrivit Sarajevo som en trygg plats vad gäller judiskt liv. Till skillnad från i Sverige och övriga Västeuropa, där synagogor tvingas till allt mer extrema säkerhetsåtgärder (i Sverige får församlingarna dessutom stå för dessa kostnader själva), ser situationen för synagogan i Sarajevo annorlunda ut. I tidningen Haaretz (19/7 2017) går det till exempel att läsa att synagogan i Sarajevo står obevakad och olåst. Den omgärdas inte av säkerhetsstaket, metalldetektorer eller patrullerande poliser. Det verkar vara fritt fram för vem som helst att besöka synagogan.
”Det är alltså inte i Paris, Berlin, Stockholm, Göteborg eller Malmö som synagogorna står säkrade. Det är i Sarajevo – skådeplatsen för de brutaliteter, med tydliga etniska och religiösa förtecken, som förfärade en hel värld för bara tre decennier sedan.”Anela Murguz
Däremot är antisemitiska tankegångar vanligare hos den bosniska befolkningen, precis som i många andra öst- och centraleuropeiska länder. Betydligt vanligare än bland svenskar. Globala attitydundersökningar från 2014 visar att det i Bosnien fanns en hög andel antisemitiska föreställningar; uppemot 32 procent i befolkningen medan motsvarande siffra för Sverige var 4 procent. Jag är därför inte förvånad över de EU-undersökningar som å ena sidan visar att antisemitiska attityder är vanligare i Öst- och Centraleuropa, å andra sidan att rädslan för angrepp bland judar är större i väst.
Men jag är ändå förvånad över att synagogan kan stå obevakad i en stad som Sarajevo. Det är alltså inte i Paris, Berlin, Stockholm, Göteborg eller Malmö som synagogorna står säkrade. Det är i Sarajevo – skådeplatsen för de brutaliteter, med tydliga etniska och religiösa förtecken, som förfärade en hel värld för bara tre decennier sedan. Ett krig som senare slutade med folkmordet i Srebrenica där 8 000 muslimska män och pojkar mördades. Sarajevo är också en av ytterst få europeiska huvudstäder där större delen av invånarna är muslimer.
Samtidigt är det viktigt att notera att den judiska minoriteten i Bosnien är mycket liten. Landets judiska historia sträcker sig 450 år tillbaka i tiden, men var nära att nå ett slut under andra världskriget när judiska invånare skickades till koncentrationsläger runt om i Europa. Före andra världskriget fanns cirka 12 000 judar bara i Sarajevo. I dag finns 1 000-2 000 judar – i hela landet.
Sarajevo, som ibland kallas för Europas Jerusalem på grund av sin etniska och religiösa mångfald och den spänning det inrymmer, är inte bara en samlingspunkt för olika nationaliteter och historieskrivningar. Det är också en samlingspunkt för olika existentiella trauman. Och kanske är det just behovet av att kämpa för sin rätt att existera som utgör grunden för den tolerans som finns mot den lilla, men ändå betydelsefulla, judiska minoriteten i landet.
Jag trodde inte att jag skulle skriva följande. Men här har Sverige faktiskt något att lära av Bosnien.
