Kajsa Kettil: Hanteringen av Paludan visar att demokratin står pall

Det såg ut att hända något där. Några polisbilar var parkerade intill, och ett flertal poliser i uniform stod riktade mot en person i mitten. Det var en vit, medelålders man som liksom föste något på marken med sin ena fot. En bok, såg det ut som.

Mitt sällskap, en Sjuhäradspolitiker som uppenbarligen har bättre ansiktsminne än jag, konstaterade snabbt att det var Rasmus Paludan. Minns ni honom, förresten? Alltså den där arga dansk-svensken som snabbt gick från främlingsfientlig resurstjuv till färglös föredetting?

Under våren ledde hans Sverigeturné – både de genomförda och de endast aviserade besöken – till stor uppmärksamhet. Tyvärr får det konstateras att han åtminstone inledningsvis lyckades med sitt uppdrag: Att göda hat och skapa splittring.

Att ingen polis dog vid påskhelgens kravaller i sex städer får ses som ren tur. Upploppen har beskrivits som de mest våldsamma efter Göteborgskravallerna för drygt 20 år sedan, och de brott som begicks av motdemonstranter kan inte ursäktas med att de provocerades av det muslimhat som partiledaren för det danska högerextrema partiet Stram kurs förmedlade. När nu dom efter dom faller i upploppens kölvatten får det ses som ett styrkebesked från rättsstaten.

Men i stundens hetta har det inte alltid varit lätt att avgöra hur det hela skulle hanteras. Polisen har sina rutiner, naturligtvis, och manifestationen i Borås i maj visade att de fungerade väl när polisen var beredd på våldsamheter och lyckades stävja varje antydan till urspårade känsloyttringar.

Även andra yrkeskategorier påverkades. Många journalister vittnade exempelvis under den korta men intensiva perioden om dubbla känslor; å ena sidan är det mediernas uppgift att rapportera om det som händer, å andra sidan kan det ta emot att bjuda en person som Rasmus Paludan på den uppmärksamhet han suktar efter.

Så här i efterhand finns det några slutsatser att dra. För det första var det rätt att berätta vad som hände, dock utan att dra alltför stora växlar på situationen. För det andra var det en korrekt tolkning av grundlagen när polisen gav Paludan tillstånd att demonstrera, men på de platser polisen ansåg var lämplig. Dessutom är det tillåtet att hysa även det som majoriteten upplever som vidriga åsikter, så länge yttrandet av dessa åsikter håller sig inom lagens ramar.

Nyligen berättade BT på nyhetsplats att säkerheten kring den högerextreme politikerns manifestationer bara i våra trakter kostade polisen i region väst närmare nio miljoner kronor.

Nio miljoner är mycket pengar. Men det är uppenbarligen priset för ett fritt, demokratiskt samhälle där yttrandefriheten är självklar.

När Paludan gavs tillstånd att genomföra sina manifestationer passade han på att visa upp sig i skottsäker väst, men någon offerkofta kunde han inte dra på sig. Det bidrog sannolikt till att allmänheten snabbt tappade intresset, det visar inte minst hans anonyma besök i Almedalen.

Det sägs för övrigt att han hade svårt att få fyr på koranen där i den friska Gotlandsvinden, och att han brände sig på handen. Huruvida det stämmer eller inte har ledarsidan inga uppgifter om. Men en sak är säker: Om de eventuella brännskadorna krävde sjukvård kunde han räkna med omplåstring hos närmaste vårdcentral eller på Visby lasarett. I en välfungerande demokrati är ju alla välkomna.