Johanna Grönbäck: Håll inte med mig

Sverige är ett land av konsensus, ofta i politiska idéer och ganska ofta också i levnadssätt och värderingar. Över tid har det, till följd av sådant som globalisering och invandring, sipprat in skillnader och skapat mer pluralism i ett samhälle där majoritetskulturen länge varit så självklar att den knappt ens setts som en kultur, än mindre som en av flera. Som utveckling har pluralismen ibland varit smärtsam, ofta har den varit en värdefull rörelse mot en mer dynamisk och nyfiken plats där fler erbjuds fler sätt att leva och tänka.

Konsensuskulturen har kanske varit tydligast i det politiska etablissemanget. Inte för att det saknas bredd i företrädare, intressen och värderingar, utan för att en av de styrande idéerna har varit att vi till slut ska komma överens.

Det har rentav varit norm att det är oartigt att prata politik, också under den tid då alla ändå röstade på S och tittade på Hylands hörna. Svensken har inte tränats på att testa sina ståndpunkter i sammanhang där någon kan tycka annorlunda – och detta av något slags artighetsskäl, som om åsiktsskillnader i sig vore etikettsbrott.

Så hon är för en omfördelande välfärdsstat, Nato, klimatmålen och en hårdnackad brottsbekämpning, och emot invandring, välfärdsföretag och droger. Ibland kallas denna konsensuskultur för åsiktskorridor, och om än korridoren är densamma är det tydligt att möblemanget ibland byts ut. Ut med det gamla ”refugees welcome” och in med det nya ”ordning och reda”.

Och det är inte fel att byta ståndpunkt ibland, eller att följa opinionen när man gör det. Men det är ett problem att det finns en så stark bild av att vi borde hålla med varandra, som om värderingar och reformförslag bestod av facit och inte av principer.

Åsiktsskillnader gör inte bara debatten roligare och argumenten skarpare, den gör också de faktiska förslagen bättre. Med en åsiktsmässig opposition som ifrågasätter och kritiserar innehåll slipas också reformer till något mer genomtänkt. Om debatten uteblir, uteblir också förbättringsförslagen.

Jag tänker på det när jag bläddrar igenom den S-märkta statsvetaren Ulf Bjerelds pamflett ”Röd frihet”. Han efterlyser ett socialdemokratiskt parti som söker sig mer mot frihet och mindre mot repression. Det är en efterlysning som hade kunnat riktas mot nästan vilket parti som helst. Alla partier trängs nu i stället i den mer repressiva korridoren och söker där svar på samhällets problem. Det gör debatten fattigare och förslagen sämre. Och representationen svagare.

I våra hem prunkar pelargoner, orkidéer, elefantöron, palettblad, våreld, kaktus, saintpaulia och skvallerreva. Pluralismen är stor och svensken är inte en och samma. Det skulle kunna märkas mer.