Kajsa Kettil: Hägglunds uppdrag: Hålla SD:s klåfingrighet borta från public service

Det finns både förhoppningar och farhågor kring det.

Ett orosmoln som hänger över utredningen är att Sverigedemokraterna ingår. Det var visserligen oundvikligt med tanke på att partiet ingår i regeringsunderlaget och att samtliga riksdagspartier kommer att delta. Det positiva är att Göran Hägglund kommer att leda utredningen. Den före detta KD-ledaren förknippas visserligen med ett parti som på senare år har uttryckt skepsis mot dagens public service, men hans motivering till att han antar uppgiften är lugnande. Enligt Hägglund är public service så viktig för demokratin att det vore fegt att tacka nej.

Det är en utmärkt inställning till ett uppdrag som är allt annat än lätt. Att den parlamentariska kommittén sätter de övergripande ramarna för de skattefinansierade bolagens verksamhet innebär att den påverkar vilken typ av radio- och tv-innehåll svenska folket kan konsumera i de olika kanaler det sänds. Detta har blivit extra betydelsefullt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och det förändrade säkerhetspolitiska läge kriget har fört med sig. Kort sagt behöver politikerna se till att svenskar i hela landet kan ta del av viktig information även i händelse av kriser eller krig.

Efter att regeringen presenterade direktiven för hur public service ska utredas lyfte dock SVT:s vd Hanna Stjärne ett varningens finger. Enligt henne fick inte säkerhets- och beredskapsfrågorna tillräckligt mycket uppmärksamhet. Den synpunkten är värd att ta på allvar.

Ett annat skäl till vaksamhet gäller den ökade granskningen av public service som har aviserats. Rätt utformad är det i och för sig rimligt med öppenhet, men om formuleringen egentligen är en förskönande omskrivning av hot om repressalier mot journalister är utredningen fel ute. Här gäller det därför för Göran Hägglund att leda kommitténs diskussioner så att SD inte får för mycket inflytande.

Det är knappast någon nyhet att Sverigedemokraterna är djupt kritiskt till dagens public service. Partiföreträdare har uttryckt att de vill se konsekvenser för journalister som inte rapporterar enligt politikernas önskemål, vilket för tankarna till helt andra styrelseskick än liberala demokratier.

Ett annat av många exempel är att partiet hävdar att det är ”oerhört oroande med bristerna i saklighet och opartiskhet vi kunnat se i public service-bolagens innehåll”. Detta påstående strider mot undersökningar som visar att public service inte är partiskt, men det verkar inte bekymra SD. När Jimmie Åkessons parti förespråkar ett ”smalare och vassare” public service betyder det något annat än när M och KD argumenterar för detsamma.

Det måste gå att diskutera vad public service-bolagen ska ägna sig åt utan att det är synonymt med att klåfingrigt minska dess oberoende. Det vore exempelvis förnuftigt om fokus hamnade mer på nyhetsrapportering och journalistiska granskningar och mindre på rena nöjesprogram, i synnerhet eftersom det garanterat finns privata aktörer som kan stå för det sistnämnda. En signal om att prioritera fri journalistik skulle sannolikt även stärka allmänhetens förtroende för public service från en redan hög nivå.

Det vore en nyttig investering i oroliga tider.