Grönbäck: Rätten att slippa avtal är värd att försvara

Klockan sju varje morgon tog fackets representanter på sig de orangea varselvästarna och ställde sig utanför det lilla Haningeföretaget Paus bagarstuga. Bakom blockaden låg Livsmedelsarbetarförbundet som ville att bageriet skulle teckna kollektivavtal. Företaget sade nej, det erbjudna avtalet passade inte verksamheten, de anställda var nöjda med sina villkor och lönerna låg över snittet. Men fackets stridsåtgärd fortsatte, ett avtal skulle signeras oavsett vad. På företaget fanns det en anställd med medlemskap i Livs, denne valde dock att lämna fackförbundet med omedelbar verkan. Men blockaden fortsatte.

Detta var för drygt ett år sedan. Efter ett halvårs blockad sålde sedan familjen sitt bageri. Den nya ägaren tecknade kollektivavtal och därmed upphörde stridsåtgärden.

Varselvästarna kan verka harmlösa, men för små företag larmar de om en kommande tvångströja. För ett företag som saknar kollektivavtal innebär en blockad i praktiken att företagaren måste välja mellan att teckna avtal eller avveckla sin verksamhet. Under 2006–2013 lades 166 varsel med krav på att företag skulle teckna kollektivavtal. Av dessa ledde 141 stycken till avtal. 110 arbetsplatser skrev under efter bara varslet, strejken eller blockaden behövde aldrig verkställas. Företagen som inte tecknade avtal lade ner sin verksamhet eller gick i konkurs, med några undantag.

I dagarna var det fiket Solhaga stenugnsbageri som stod på tur. En bit inåt landet från sommaroasens stränder i Halland ligger Slöinge i Falkenbergs kommun, här driver Sara Wennerström sedan sex år tillbaka sitt bageri. Mitt ute i ingenstans, skulle någon kunna säga. Mitt i idyllen, skulle någon annan kunna svara. Nyligen knackade Livs på med budet kollektivavtal innan april eller blockad inom ett år. Facket behövde inte ens varsla, Sara ser nu ingen annan väg än att teckna avtal. För att ha råd med det får hon säga upp två medarbetare. Bort måste nu bageriets modell där bagare under lågsäsong hjälper till med försäljning och således kan vara sysselsatta året runt. Bort ska de lösningar som har anpassats för det lilla företaget på landsbygden. In ska det avtal som är skrivet för andra företag, av andra parter, på annan ort.

Kollektivavtalen är krångliga och anpassade efter stora företag. I takt med att näringslivet allt mer utgörs av småföretag borde rimligen detta ändras. Problemet är dock att facken närhelst kan vidta stridsåtgärder som är hur omfattande som helst mot företag utan kollektivavtal. För fackförbunden kostar en blockad nästan ingenting medan kostnaderna för det blockerade företaget kan bli förödande. På så vis tvingas små företag in i dyra och icke-flexibla avtal. Det slår hårt mot dem, och drabbar inte minst företag utanför storstäderna. Annorlunda uttryckt innebär det att människor blir eller förblir arbetslösa.

Möjligheten till kollektivavtal och rätten till konfliktåtgärder är värda att försvara. Av det följer inte att fackens agerande och krav alltid är rimliga. De företag som har bra villkor och nöjda anställda måste kunna få säga nej till avtal, utan att riskera konkurs. Även rätten att slippa avtal är värd att försvara.