Johanna Grönbäck: Minimilönerna varken bra här eller där
Initiativtagaren Stefan Löfven var nöjd. När toppmötet 2017 var över kunde statsministern tillsammans med EU-kommissionens dåvarande ordförande Jean-Claude Juncker konstatera att den sociala pelaren med dess principer för ökade sociala rättigheter var proklamerad.
Johanna Grönbäck
är statsvetare och kommunikationschef vid Ratio.
Tre år senare är känslan en annan. Kritiker sade tidigt att pelaren kunde leda till EU-lagstiftning och en överstatlig arbetsmarknad. ”Det där är en skröna som passar dem som egentligen inte vill prata om sociala villkor”, sade Löfven.
Den sociala pelaren ska bli bindande lagstiftning, sade Juncker och nu har svenska parter och politiker lagt otaliga timmar på att motarbeta just det.
I dag ligger ett förslag om EU-reglering av minimilöner på bordet. Det går tvärtemot den svenska modellens DNA där fack och arbetsgivare kommer överens om arbetsmarknadens villkor – utan politisk inblandning. De svenska protesterna verkar ha gett viss effekt. I oktober månads direktivförslag om lägstalön föreslås länder där minst 70 procent av arbetstagarna täcks av kollektivavtal, däribland Sverige, undantas lagkrav. Men såväl parter som politiker har fortsatt skäl till oro, utvecklingen och tolkningen kan ändras.
Gestaltas gör en närmast parodisk bild av regeringens EU-engagemang. Man låter ofta bli att engagera sig i den europeiska agendan och reser mest till Bryssel för att säga nej. Och när man själv sätter dagordningen initierar man en utveckling som man sedan är emot.
”Idén om att EU-samarbetet skulle leda till en kapplöpning mot lägre löner är som mest en teori. I praktiken närmar sig lönenivåerna i de nya, ofta östeuropeiska, medlemsstaterna de gamla medlemsstaternas högre nivåer.”
Sociala pelarens förslag om att reglera lägstalönerna syftar till att lösa faktiska problem. Nästan tio procent av arbetstagarna i EU lever i fattigdom och var sjätte medborgare har svårt att klara sig på sin lön. Men som konstaterats av nationalekonomen Per Skedinger i en Sieps-rapport talar både forskning och faktiska förhållanden emot överstatlig reglering av minimilöner.
Inte minst för att utvecklingen ser ganska bra ut. Idén om att EU-samarbetet skulle leda till en kapplöpning mot lägre löner är som mest en teori. I praktiken närmar sig lönenivåerna i de nya, ofta östeuropeiska, medlemsstaterna de gamla medlemsstaternas högre nivåer. Om löneökningarna skulle fortsätta i samma takt är de nya medlemsstaterna ikapp de gamla 2028.
Minimilöner är inte heller effektiv fattigdomsbekämpning eftersom de mest utsatta ofta saknar jobb. Risken med minimilöner är däremot att det blir svårare för medborgare i de nya, ofta fattigare, länderna att söka jobb i de rikare länderna. Förslaget kan alltså riskera motverka det kanske effektivaste sättet för EU-medborgare att få jobb med högre lön.
Där har vi sociala villkor vi borde prata mer om.
