Johanna Grönbäck: Låt henne få välja när hon vill gå
Vi talar sällan om döden. Oundviklig, oåterkallelig och hemlighetsfull är den ändå alltid där. Stundtals tycks vi slösa bort livet, låta dagarna intetsägande passera, men när tanken på slutet närmar sig, blir livets värde för många närmast allenarådande. En reaktion nog så rimlig när förgängligheten gör sig påmind, men kanske kunde vi bli bättre på att också acceptera döden.
”Jag kommer inte att ha något att säga till om då jag ska dö. Oavsett hur meningslös den sista tiden blir. Oavsett smärta. Då blir jag omyndigförklarad”, skrev Harald Norbelie, journalist och författare på DN Debatt i augusti 2015. ”Annars talas gärna om ’patientinflytande’. Men inte nu.” En dryg månad senare gick han bort i cancer.
Att aktivt och avsiktligt framkalla en människas död på hennes egen begäran är fortfarande olagligt i Sverige. I förra veckan inleddes en rättegång mot en man som hjälpte sin svårt sjuka hustru att, efter hennes tydliga önskemål, somna in. Hade han hjälpt henne begå självmord hade han inte begått vad lagen kallar en brottslig handling. Nu står han åtalad för dråp.
På så vis saknar människan möjligheten att välja sin egen utväg, åtminstone när hennes egna krafter sviker.
I Sverige är den palliativa vården god. Den ger många döende en skonsam tid i livets slutskede. Men vissa genomlever sin sista tid med en lång rad svåra symtom som vården inte klarar av att hantera. Varför ska de få som vill nekas valet att få somna in?
Det rör sig om en liten grupp människor, men för vilka alternativet till döden är omänsklig smärta. Ber de om den hjälp de vill ha, ber de medmänniskor att enligt svensk lag begå dråp eller mord.
Frågan är långt ifrån enkel. Motståndarna lyfter livets okränkbara värde och sluttande plan. Rädslan är att vissa liv överlag ska bedömas som mindre värde att fortsätta. Det vore hemskt. Det vore också att flytta bort bedömningen av vad som gör ett liv värt att leva respektive avsluta till något utomstående objektivt, något som människan själv inte subjektivt äger att bedöma.
Det vore något annat än att säga att den som finner lidandet för tungt själv får avgöra när det är dags att somna in. Men för att undvika riskerna finns det internationella erfarenheter och modeller att lära av och utveckla.
Att välja döden är nog livets svåraste beslut. Det är att ta farväl till nära och kära, allt man vet om. Men det är också att välja att få slippa en plågsam och utdragen väg till den oundvikliga döden. I slutet bär var människa sitt eget lidande själv. När det blir outhärdligt borde hon få äga möjligheten att välja sin egen utväg.
