Johanna Grönbäck: Det räcker inte med politiska ambitioner
Kanske finns en underliggande, högdragen idé att Sverige genom enbart enighet så kommer ytterligare ett steg närmare upplysning. Som om konsensus också innebär att man nått otvetydiga fakta om hur man ska gå tillväga.
Det finns en fartblindhet i den sortens konsensuskultur. Den gemensamma visionen för eller emot något tenderar att minska debattutrymmet för ifrågasättanden om åtgärderna faktiskt är ändamålsenliga.
Det märks i diskussioner om välfärd. Det anas i klimatdebatten. Alla vet att det behövs åtgärder för att hantera problemen – och där stannar ofta diskussionen. Belönas gör den ivriga som visar handlingskraft och lyfter satsningar. Som om alla åtgärder vore bra åtgärder med rätt effekter. Ambitionen blir viktigast.
Regeringen har lagt stora summor på klimatpolitiken, däribland på att öka andelen miljöbilar. Men ordentliga analyser har saknats och när Riksrevisionen granskade styrmedlen som har använts för att öka de miljövänliga bilarnas andel, visar det sig att politiken har varit både dyr och ineffektiv.
Ett område som aldrig har sett en forskningsmässig utvärdering är svensk narkotikapolitik. Men när socialutskottet faktiskt tog det välkomna steget att kräva en utredning som ska se om politiken ”är förenlig med kraven på evidensbaserad vård, beprövad erfarenhet och skademinimering” är det istället socialministern som sätter sig på tvären. Ett av de mest centrala inslagen, kriminaliseringen av eget bruk, ska undantas från utredningen. Oavsett vad en analys där skulle visa står dagens politik fast, enligt ministern. Idén om det narkotikafria samhället blir viktigare än politikens utfall.
För innovationspolitiken har företeelsen att det är tanken som räknas inneburit närapå skrattretande effekter. I syfte att stimulera innovationer och tillväxt erbjuder staten stöd till företag. Handlingskraftigt, kan tyckas, att politiken vill satsa och värna det innovativa företagandet. Men när utvärderingar görs visar de att bidragen från skattebetalarna inte har effekt på vare sig sysselsättning eller tillväxt. Konsekvenserna kan snarare vara negativa.
Fenomenet är inte bara politikerns, utan minst lika mycket väljarens och journalistens. Är man mån om Det Viktiga Området blir en åtgärd eller satsning också ett tecken på handlingskraft som belönas med rubriker och stöd. Ett nej till åtgärden tolkas lätt som ett nej till Det Viktiga Området.
Det är här som fartblindheten syns. Politiska ambitioner blir goda nog och komplexiteten försvinner. Det gör politiken fattig på verklighetens nyanser och viktiga debatter och avvägningar.
Verkligheten borde få vara svårare än så.
