Johanna Grönbäck: Det krävs bara vett och etikett
Inte sällan har kvinnor som råkat illa ut sett skulden som sin egen och låtit bli att säga något. En del har tigit för inte skada sin karriär. Ibland har de som velat berätta, av chefer eller kollegor, ombetts vara tysta.
Gränsen för vad som skulle kunna ses som enbart enstaka upplevelser om förkastliga och rent ut sagt vidriga beteenden i, eller omkring, arbetslivet är sedan länge passerad. Snarare ser vi ett tydligt mönster av kränkningar och maktmissbruk, som kunnat skapas delvis eftersom ingen har sagt ifrån.
Så har många, i detta fall mestadels kvinnor, levt i obehag och otrygghet på jobbet. Skadan är givetvis störst för individer, men drabbar också samhälle och arbetsmarknad i stort.
Gemensamt för de branscher där kvinnor hittills har sagt ifrån medialt är de breda nätverken och gemensamma plattformarna. Sannolikt kan också kvinnor med yrken såsom undersköterska, lokalvårdare, försäljare, kypare och butiksbiträde berätta samma historier.
Det går att fråga sig till vilka branscher kvinnor aldrig ens söker sig till eller söker sig bort från på grund av en oförskämd jargong och värre. Detta blev tydligt i och med politikernas vittnesmål.
Här berättar kvinnor att de aktivt har avslutat sitt engagemang efter att ha utsatts för övergrepp – alltmedan gärningsmän, utan att behöva ta några konsekvenser för sitt agerande, har kunnat göra karriär. Så kan han se sig själv som oemotståndlig medan andra tittar bort.
Flera traditionellt mansdominerade branscher har svårt att rekrytera arbetskraft generellt, och kvinnor specifikt. De kvinnor som väl söker sig till branscherna lämnar dem inte sällan snabbt.
Tidigare statistik från Skolverket visade att det är vanligare att elever som bryter mot könsnormen i sitt val av gymnasieprogram hoppar av sin utbildning. Hur mycket av det kan förklaras med dåligt – eller förkastligt – beteende på arbetsplatsen?
Mycket av sådant som inträffat bakom stängda dörrar diskuteras nu offentligt. På gott och ont. Gott, eftersom många får berätta det de vill berätta, andra får insikten att de utsatts för övergrepp, och alla får lärdomen att vi behöver säga ifrån. Ont, eftersom många av dem som betett sig mer eller mindre illa döms utan att båda parter hörts. Att höra flera parter och inte döma vid enbart anklagelse är fortfarande en princip att hålla högt, för såväl arbetsgivare som media och rättsväsende.
I och med #metoo ersätts förhoppningsvis en tystnadskultur med en där vi dels själva blir bättre på att säga ifrån, dels blir bättre på att uppskatta de kollegor och chefer som markerar när andra kollegor behandlas illa – även när det innebär att en del invanda beteenden ifrågasätts.
Det krävs ingen ideologisk övertygelse för att vara med i det arbetet. Det handlar enbart om vett och etikett och respekt för sina medmänniskor.
