Petter Birgersson: Gör rörmokaren till kung (eller drottning)

Mats Alvesson, professor i organisationsteori vid Lunds universitet, brukar tala om att en stor mängd människor med hög utbildning håller på med meningslösheter. I organisationer blir det viktigare att ta fram värdegrunder och att följa dem än att ägna sig åt väsentlig produktion – alltså det slutarbete som verkligen måste utföras.

Den danske antropologen Dennis Nörmark är inne på samma spår och brukar tala om pseudoarbeten: ”Obegripligt många människor med långa, fina utbildningar sitter varenda dag och gör något som är totalt meningslöst för dem själva, deras verksamhet och samhället. Deras arbete är så fluffy att de inte ens för sina egna familjer kan förklara vad de får tiden att gå med.” (Källa Carsten Jensen, Mot stjärnorna, Albert Bonniers förlag)

I en debattartikel för ett par år sedan formulerade Alvesson vad detta riskerar att leda till på samhällsnivå: ”Vi får väldigt många med på papperet fina meriter som sedan överbefolkar ekonomi och arbetsliv som marknadsförare, strateger, HR-folk, kommunikatörer, jurister, konsulter, planerare, varumärkesspecialister, jämställdhetsexperter, psykoterapeuter, beteendevetare med ledarskapsförbättringsambitioner och annat med ofta oklar nytta.” (DN 210808)

Det är naturligtvis en grad av slängighet i sådana ord. Alvesson och Nörmark är själva akademiker och känner givetvis väl till att det inte är så enkelt att det arbete som ger ett för omvärlden direkt synligt resultat är det enda av värde.

Men däremot är det ytterst märkligt om konkret arbete nedvärderas och att ingen längre vill ägna sig åt det. Allt medan byråkraters instruktioner åt andra byråkrater framhålls som viktigt. Eller att föräldrar, skola och politiker ständigt talar om för det uppväxande släktet att det är vissa typer av yrken som är finare än andra och att ”hög utbildning” i sig är ett mål och en garanti för arbete.

Kanske är det ändå mättnaden av utbildade personer inom vissa sektorer som gör att det kommer att vända. Arbetsförmedlingen tror att det blir överskott på sådant som finansanalytiker, kommunikatörer, pr-specialister och fastighetsmäklare. Bland vissa yrken med lång universitetsutbildning, som läkare, ingenjörer och lärare spås det däremot vara hög efterfrågan på.

Men något det också kommer att vara fortsatt brist på, enligt Arbetsförmedlingen, är vvs-montörer, plåtslagare, målare, murare, snickare, elektriker och busschaufförer. Liksom det mesta inom vård- och omsorg. Allt sådant som är handfast arbete och där det inte är svårt att förklara för barnen vad man gör på jobbet.

Vad ska man då göra åt saken? Om ungdomar inte vill utbilda sig till gamla hederliga yrken så vill de inte?

En sak är förstås marknadskrafterna. Löner och arbetsvillkor för yrken som det är brist på kommer att stiga mer än andra. Privata företag med för svällande organisationer kommer att slås ut om de inte effektiviserar bort onödigt fluff. Offentliga organisationer kommer i ekonomiskt kärvare tider att få svårare att få pengar till överbyggnad om skattebetalarna kräver att de ska gå till att utföra de efterfrågade tjänsterna inom vård, skola, omsorg och kollektivtrafik.

Men minst lika viktigt är attityderna. Någonstans längs vägen måste barnen inse värdet av att utföra saker med händerna. Det är ett tidens tecken att slöjdämnet i dag ofta framhålls som otidsenligt. Det är märkligt när det i sig innehåller krav på läsning, matematik, logik och handfast utförande.

Snarare borde unga tidigare lära sig mer om vikten av sådana kunskaper och hur man i praktiken tillämpar andra saker man lär sig. Det skulle gynna barn av olika bakgrund med olika förutsättningar. Det är hög tid att ta fram ett politiskt hantverksprogram som kan sätta praktisk fart på Sverige och svensk ungdom.