Glöm inte att göra tyskaläxan, Kristersson

Nyheten att Annegret Kramp-Karrenbauer avser att lämna uppdraget som partiledare för tyska regeringspartiet CDU, och att hon därmed inte heller aspirerar på förbundskanslerjobbet efter Angela Merkel, kom inte oväntat. Hennes svaga upprätthållande av partidisciplinen i samband med bildandet av en ny delstatsregering i Thüringen gjorde hennes ställning ohållbar.

Att Thomas Kemmerich från det lilla liberala partiet FDP kunde utses till ny regeringschef med en rösts övervikt var bara möjligt efter att CDU gjort gemensam sak med det högernationalistiska partiet Alternativ für Deutschland, AfD. Protesterna mot uppgörelsen spred sig snabbt över hela Tyskland. Kemmerich själv insåg snabbt det omöjliga i att låta AfD villkora tillkomsten av hans regering, och avgick redan efter en dag.

I den mån CDU:s agerande går att förstå om än inte försvara, får orsaken i så fall sökas i argumentet att alternativet – en delstatsregering som leddes av det andra ytterkantspartiet, vänsterradikala Die Linke – knappast var lättare att acceptera.

Kramp-Karrenbauer har som nybörjare på jobbet haft att etablera sig i en ny roll samtidigt som hon har tvingats hantera ett allt mer splittrat parti. Inte minst i östra delarna av landet har röster höjts för att det i längden inte går att frysa ut partier som AfD. Huvudargumentet för att ta det otänkbara steget är allt fler väljare föredrar ytterkantspartiets politik, och att CDU i den uppkomna situationen måste anpassa sin politik för att möta samma förväntningar.

Men en partiledare för ett statsbärande parti som CDU kan inte agera som om historien inte spelar någon roll. ”Brandväggen” mot ytterkantspartier och extrema rörelser är en del av CDU:s anspråk på att bättre än andra partier utgöra en garanti för att historien inte ska upprepa sig. Särskilt i fallet med Thüringen är symbolvärdet av att göra motstånd mot de mörka krafterna stort. Det var i denna delstat som de borgerliga partierna i början av 30-talet var först ut med att göra sig beroende av NSDAP, Hitlers nazistparti.

Över södra Östersjön är avståndet mellan Tyskland och södra Sverige kort. Visserligen saknas samma entydiga historiska skuld, men nog framstår det som aningen svårsmält att Moderaternas partiledning tycks ha så innerligt svårt att markera mot partikamraterna i Skåne. I kommun efter kommun samarbetar och samregerar det största borgerliga partiet med Sverigedemokraterna utan att partiledningen tycks vara beredd att gripa in och åter resa de ”brandväggar” som stod stabila bara för några år sedan.

För svensk del fungerar det tyska exemplet som en påminnelse om vikten av att lära av historien men också att orka hålla rent även när det tar emot. Den läxan har Annegret Kramp-Karrenbauer fått lära sig nu, och till ett högt pris.

När kommer Ulf Kristersson att göra sin tyskaläxa?