Anela Murguz: Gift vid första ögonkastet-Jim är svärmorsdrömmen kanskekvinnorna inte vill ha
För ett par år sedan myntade kulturskribenten Josefin de Gregorio begreppet kanskeman. Efter flera misslyckade dejter beskrev hon i en krönika i Svenska Dagbladet denna kanskeman: Han som tystnar, inte svarar på sms, får kalla fötter, stänger ute kvinnan. En som helt enkelt inte vågar ta steget fullt ut i en relation.
En emotionellt frånvarande person helt enkelt.
Uppenbarligen satte hon fingret på något. Samma år som krönikan publicerades letade sig ordet in på Språkrådets nyordslista 2020, som beskriver en kanskeman som en ”som har svårt att leva som vuxna, och som vill att relationen ska stanna i det outtalade, där man känner sig fram, utan att ta steget och lova något mer”.
Några år senare rörde Dagens Nyheters Nora Adin Fares om ytterligare i dejtninggrytan när hon i en artikel deklarerade att hon tänkte flytta till Italien. För där kan männen minsann uppvakta kvinnor, till skillnad från i Sverige där man ombeds swisha för kaffet.
Vad båda egentligen ger uttryck för är en frustration över att den moderna kvinnan i högre utsträckning än män förväntas ta ett större emotionellt ansvar i sina relationer.
I SVT:s Gift vid första ögonkastet råder ett omvänt scenario. Malmökillen Jimmi Nordqvist, 33 paras ihop med Linnea Alsberg, 27. Och till en början ser de ut att vara en ”match made in heaven”. Säsongens mest lovade par. De är båda familjära, omtänksamma och jordnära. Ändå skaver något.
”Det säger något om vår samtid, eller kanske främst om samhällets syn på hur män ska vara i en heterosexuell relation, när dessa egenskaper framstår som ett problem.”Anela Murguz
Jimmi, eller Jim som han också kallas, är ständigt där och ger Linnea bekräftelse. Han följer henne med blicken och vidrör henne även vid de mest bisarra stunderna. Till och med parets expert Kalle Norwald tycker att det börjar bli lite ”too much”.
Ganska snabbt rinner bägaren över för Linnea och hon måste ta en paus. När det är dags för alla paren att träffas i det sjunde avsnittet är de andra deltagarna rörande överens om att det måste ha gått bäst för Jim och Linnea. Men de möts av det motsatta. De håller kyligt avstånd, vilket uppenbarligen plågar Jim som börjar fundera på om hans närgångna stil grundar sig mer i hans eget bekräftelsebehov snarare Linneas.
I samtal med vänner, i eftersökningar på sociala medier och i tidningsspalterna tycks opinionen peka åt ett håll: Jim är för påträngande och klängig. Har ett för stort bekräftelsebehov (vem har inte det?!). Han får till och med Göteborgs-Postens Nina Morby att börja sakna kanskemannens kyla.
Men är det snarare så att Jim är raka motsatsen till den kanskeman som varenda kulturskribent i Sverige skulle beklaga sig över för bara något år sedan? Varm, bekräftande och framför allt emotionellt närvarande. Något som väninnor till mig, i såväl fasta relationer som singlar, beklagat sig över att ”dagens män” inte är.
Det säger något om vår samtid, eller kanske främst om samhällets syn på hur män ska vara i en heterosexuell relation, när dessa egenskaper framstår som ett problem.
I de Gregorios läsvärda artikel i SvD refererar hon till en terapeut som en gång sade att ”kvinnors pornografi är att vilja rädda eller fixa skadade eller struliga män”. Där och då kändes det en smula förlegat. Något som dumpade män alltid har tröstat sig med. Men efter att ha fastnat för GVFÖ (jag har aldrig kollat på programmet tidigare men eftersom det var Boråstätt i år kände jag mig mer eller mindre tvungen) är jag beredd att hålla med.
