Nadim Ghazale: Integration är ett lagspel med delat ansvar
Vad är egentligen integration och hur ska vi lyckas med det? Frågeställningen och ämnet är en av Sveriges hetaste potatisar i dag.
Nadim Ghazale
är kommunpolis i Borås, debattör, föreläsare, Boråsambassadör 2020 och en av årets sommarpratare i P1.
Vissa tycker att integration enbart är ett jobb för den som ska integreras. De har kommit hit, de står utanför och därför är det också deras ansvar att göra det som krävs för att ta sig in till oss. Den kanske enklaste vägen att gå enligt det tankegodset är att helt underkasta sig det nya landets kultur, seder och språk. Gärna i kombination med att tvätta sig ren från sina tidigare motsvarigheter.
Något som då inte längre handlar om integration utan snarare om assimilation. Assimilation innebär i princip efterlikna, eller ”göra sig lik”, en process vart slutgiltiga destination är monokultur genom att gruppen som är i minoritet anammar och efterliknar majoritetsbefolkningens kultur tills att den slutligen helt övergett sin egen.
En för många ur majoritetsbefolkningen ganska behaglig och fullt logisk tanke kan jag tänka mig.
Frågan är dock om den är hållbar på ett strukturellt plan och på sikt i dagens mångkulturella samhälle, det vill säga kommer det att fungera? Tillåt mig att tveka och det finns otaliga skäl till det.
Integration å andra sidan innebär en annan lite bredare sorts anpassning av personer med utländsk bakgrund i deras nya land. Samtidigt innebär integration samhällets godtagande/acceptans av invandrare (UNHCR 2009:17). En tvåvägsprocess, ett lagspel och delat ansvar. Inte en enmansshow med ett ansvar som enbart ligger på individen eller gruppen som ska integreras. Dessutom säger UNHCR att: ”Integration kräver inte att flyktingen ska avstå från sin kulturella identitet, och på detta sätt, skiljer sig från assimilering” (UNHCR 2009:24, PDF).
”Min pappa sa alltid när vi växte upp att vi skulle plocka det bästa från vår libanesiska kultur och det bästa från den svenska. På så vis skulle vi skapa det finaste av båda världarna och bli dubbelt så rika.”Nadim Ghazale
Tack och lov bor vi i ett av världens bästa och friaste länder med en historia av stort hjärta och humanism. Utan det hade jag varken varit här, fått skriva dessa rader eller varit pappa till just de två underbara barn jag har hemma. Här får vi välja fritt som individer och om en person väljer att fullt ut assimilera sig för att den anser att det är bäst så är det fritt fram.
Men på ett samhälleligt och strukturellt plan är den taktiken och teorin inte hållbar, helt enkelt därför att det inte är troligt att majoriteten kommer att underkasta sig på det sättet. Människan är ett stolt djur och den som har flytt känner redan att den offrat allt. Att kräva att den ska offra det sista den har kvar kan tyckas rimligt men inte troligt. Min pappa sa alltid när vi växte upp att vi skulle plocka det bästa från vår libanesiska kultur och det bästa från den svenska. På så vis skulle vi skapa det finaste av båda världarna och bli dubbelt så rika. Jag tror inte att pappa var ensam om den uppfostringsstrategin.
Hållbar, framgångsrik och långsiktig integration kan inte vila på eller avkräva underkastelse. Det måste vara ett samspel byggt på ömsesidig acceptans för varandras olikheter inom en gemensam spelplan. Ett nytt slags gemensam identitet. För att finna den måste vi respektera varandra, vänja oss vid varandra, och förutsättningarna för det är att vi möts. Vi kan ju försöka börja där.
