Fuskbygget håller inte måttet

Det har inte varit någon bra vår för Stefan Löfven. Vad har han egentligen lyckats med, utöver att anlita en firma som saknade kollektivavtal när sommarstugan skulle snyggas upp?

För det fick han visserligen lite snällt skäll av Byggnads. Men om inte Löfven varit partiordförande för Socialdemokraterna hade han inte knappast kommit undan så lätt. Hade Löfven istället hetat Ahmed Mehdi och drivit Ingeborgs Bageri i Linköping utan kollektivavtal, då hade han mötts av strejkvakter från Livs som blockerat dörren och skrämt bort kunderna, och fått känna på lite maffialiknande utpressning.

Vad ska sådant kallas? ”Positiv särbehandling” eller ”strukturell rasism”? Grattis LO!

Men det som är långt mycket värre än sommarstugefusket är att Löfven spikat ihop en regering som bara kan beskrivas som ett svartbygge. Grunden är svag – Löfven har inte förmått att skaffa sig majoritet i riksdagen för annat än sin budget. Taket läcker – då måste kongressen försöka ändra omvärldens syn genom att blunda för problemen och istället flytta fokus till oppositionen:

Då ”gnäller” de partier som statsministern inte brytt sig om att förhandla med, utan sitter i ett ”hörn” och djävlas med det ena tillkännagivandet efter det andra.

Men verkligheten ser annorlunda ut och Löfvens svartbygge är ett faktum. Det enda han egentligen kan göra är att fortsätta stirra tomt ut genom de stora fönstren på statsministervåningen och låtsas som att det som tornar upp sig utanför – riksdagen – inte betyder något.

Det är en imposant skapelse som tornar upp sig på Helgeandsholmen och som S-ledaren har fått som motståndare. Men felet är endast hans eget, precis som när han valde byggfirma. Han har själv skruvat ihop ett fuskbygge till regering som inte håller måttet.

Hade Stefan Löfven däremot varit angelägen om att inte se Helgeandsholmens folkvalda som en ondskefull hägring och återkommande påminnelse om att hans regering saknar ett tillräckligt stort folkligt mandat, då hade han agerat annorlunda redan från första början.

Att regera med diktat och använda utredningsväsendet i propagandistiskt syfte hade varit uteslutet. Att fly landet och istället försöka lura i omvärlden att svenska väljare hade röstat för att Sverige var på väg att återvända till 70-talets självbedrägliga världsuppfattning, där ”det svenska” ansågs vara hyllat och efterfrågat i hela världen eftersom det var ”socialdemokratiskt”, det hade varit en omöjlighet.

Men i linje med svartbyggets logik var Löfven tvungen att fortsätta som han börjat. Det var bara en fråga om när verkligheten skulle hinna upp honom. Nu gjorde den det i form av en ödesdiger fadäs med sommarstugan.

Rätteligen ska det dock sägas att det politiska fusket har varit uppenbarat allt sedan riksdagens öppnande, ty alla visste att Löfven inte skulle få någon majoritet för sin politik om han fortsatte samarbeta med Vänsterpartiet. Men det är först i och med att S-ledaren har hamnat i kläm i en vardaglig fråga – vem ska få spika på sommarstugan? – som hans dilemma förvandlats till en fråga om hyckleri.

Och därmed ändras också bilden av Stefan Löfven som statsminister, S-ledare och – dessvärre – som människa:

Vem är det egentligen som sitter i ett hörn och gnäller?

Det finns ingen lag som säger att han måste. Men i flera avseenden är riksdagens tillkännagivanden av den arten att Stefan Löfven skyndsamt borde ta dem på allvar.

Det senaste, som handlar om att backa från utredningen om ett stopp för vinster i välfärden, är inte minst viktigt för hela skol- och omsorgssektorn. Regeringen har på direktiv från Vänsterpartiet bestämt sig för att genomföra en statlig utredning vars utgångspunkt är att privata välfärdsföretag ska bort. Allianspartierna vill att utredningen istället ska fokusera på kvalitetskrav som kan ställas på all välfärd oavsett driftsform. Kommuner såväl som företag ska veta att de inte kan komma undan sanktioner om de missköter sig.

Det är här som Stefan Löfvens har ett val: Vad hindrar honom från att gå de få metrarna över till Helgeandsholmen och komma överens om en sådan utredning, istället för att hela tiden välja att gå långa omvägar förbi riksdagen?

Gissningsvis är det väl som med sommarstugan, att när väl fusket är ett faktum är det så svårt att backa. Men förr eller senare går det inte längre, och då blir rivning enda lösningen. Om inte Löfven snart lämnar sitt hörn och slutar att gnälla.

Och inte kommer det att hjälpa om det nu visar sig att Sveriges statsminister och han kollega finansminister Magdalena Andersson kommer med den ena mer fantastiska infrastruktursatsning efter den andra. Det finns mängder av angelägna projekt, men om det är så att krona-för-krona-principen ska vara ledande även i fortsättningen – då måste det finnas rim och reson i pengaregnet.

Bara för att räntan är låg blir inte statsskulden mindre om miljarderna rinner i väg på allt från – om än behövliga – fyrspårsförbindelser mellan Borås och Göteborg till en jättelik underjordisk station under Borås.

En sådan är inte gratis, milt sagt.

Kongressen lär jubla, och i Borås hurras. Men i sak har inget förändrats. Stefan Löfvens regering är fortfarande ett fuskbygge.

Ingen förväntar sig att kongressen ska se motsättningen i det uppenbara. De gillar när det regnar – om det är vad partiledaren har bestämt.

Men väljarna är nog inte lika överförtjusta över att tvingas bära paraply bara för att taket läcker på Löfvens svartbygge.