Friheten vinner i längden
Det vi ser hända i östra Europa är en annektering som löper enligt noga uppgjord tidtabell. Bussen kom och Vladimir Putin hoppade på. Ryssland har med politisk destabilisering, sabotage, propaganda, utpressning och vapenmakt helt enkelt passat på att stjäla en självständig nations territorium – när tillfälle gavs.
Niklas Bernsand, Ukrainakännare på Centrum för Europaforskning vid Lunds Universitet, övertygar när han till TT säger att det före de senaste veckorna inte har funnits någon stark separatistisk agenda på Krim. ”Det här ska ses som att Ryssland, i ljuset av händelserna i Kiev och delvis som ett led i en generellt större omsvängning av sin utrikespolitiska agenda, väljer att mobilisera de här krafterna på Krim. Annars hade det här inte hänt.”
Krimkrisen är från början till slut en produkt av Vladimir Putins önskningar och ambitioner. Det förklarar också varför det självständiga Ukrainas konstitution, folkrätten eller FN-stadgan inte är något som får honom att tveka.
Samtidigt försöker Ryssland att blanda bort korten genom att vädja till besinning och medling. Men den internationella stödgrupp som ryska utrikesdepartementet föreslår ska bildas, ska ha som mål för sitt arbete att få Ukraina att erkänna ”folkomröstningen” samt att få det anfallna landet att skriva om sin konstitution.
Det är således inte bara mot de nu aktuella omständigheterna som EU:s 28 medlemsstater har att reagera, utan också mot en auktoritär despots föreställningsvärld och självpåtagna handlingsutrymme.
Vad kan folkvalda företrädare för frihet och demokrati göra i ett sådant läge?
EU kan begränsa rörligheten för ryska makthavare, införa ekonomiska sanktioner, beslagta ryska tillgångar och dra Ryssland inför internationell rätt. Man kan utvidga samarbetet med Ukraina och med andra stater inom det östliga partnerskapet. Men på ett högre plan blir svaret paradoxalt nog att demokratins ”svaghet” och despotens ”styrka” i längden samverkar till det bästa.
Ty det ligger i bådas natur att de från diametralt motsatta utgångspunkter ändå väcker samma längtan efter frihet.
Frihetslängtan är en kraft som inte behöver någon tidtabell. Om dagens Ryssland fortsätter att bete sig som gårdagens Sovjetunionen har man ändå missat bussen.
Ledarredaktionen
