Fortsätt tala om skatter!
Denna rättmätiga kritik framförs av Lars Behrenz, medförfattare till rapporten ”Vägar till full sysselsättning” från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Behrenz utgör en fjärdedel av SNS’ konjunkturråd som i rapporten undersöker vilka effekter regeringens politik har på arbetsmarknaden.
Sällan har en regering genomfört så mycket på så kort tid. Förändringarna av arbetsmarknadspolitiken samt skatte- och transfereringssystemen var också väl planerade innan man kom till makten. Det är arbetslinjen som gäller. Arbetsutbudet (antalet arbetade timmar) skall öka och likaså sysselsättningen. För det krävs att fler är villiga att ta jobb, alternativt stimuleras att jobba mer, och att näringslivet och det offentliga vill anställa.
Jobbskatteavdrag och sänkta nivåer i arbetslöshetsförsäkringen medför enligt forskarna också att antalet arbetade timmar ökar, men bara med två procent. Och subventionerna och de riktade stöden, till exempel nystartsjobb, gör att arbetsgivarna anställer.
Men i ”Vägar till full sysselsättning” pekas också på brister i skattepolitiken och i synen på arbetsmarknaden. Sänkta skatter och lägre nivåer har haft stor effekt på arbetsutbudet bland låginkomst-tagare men bland medel- och höginkomsttagare är skillnaden svagt positiv och till och med negativ.
Höginkomsttagarna får helt enkelt mer i plånboken men de förmås inte att jobba mer med dagens politik. Konjukturrådet föreslår istället att man slipper betala statlig skatt upp till 495.000 kronor och att den för högre inkomster sänks från 25 till 20 procent.
Konjukturrådet talar om ett innanförskap i motsats till regerin-gens ofta nämnda utanförskap. Det handlar om de medel- och höginkomsttagare som arbetar mindre än i andra länder på grund av det svenska skattesystemet. Vill vi ha ett större arbetsutbud måste progressiviteten minska. Skattebortfallet med dagens modell är 50 miljarder kronor men med ovanstående alternativ skulle det bli hälften.
Men det är ändå knappast troligt att finansminister Anders Borg köper denna modell. Ännu mindre troligt är att vi får till en ordentlig debatt om platt skatt, trots att den enligt konjunkturrådets beräkningar vore självfinansierande. Att låta höginkomsttagare få mer pengar kvar i plånboken är tyvärr en för känslig fråga att driva även om staten skulle tjäna på det.
Däremot vore det politiskt möjligt att ta bort värnskatten. Denna ”tillfälliga” skatt från budgetsaneringsåren i mitten av 1990-talet skadar viljan att utbilda sig och arbeta mer. Tyvärr verkar det dock som om det är locket på för fortsatta skattereformer. Nu ska det satsas på välfärdsfrågor fram till valet, i förhoppning om att opinionen ska vända.
Ledarredaktionen
