Kajsa Kettil: Förstagångsväljare? Låt inte gamlingarna ta dumma beslut som du måste leva med
Redan på Landvetter kändes det att något var annorlunda. Alla måste visa pass eftersom Storbritannien inte längre är med i EU. Visserligen brukar jag ha med passet även vid resor inom EU, men bara tanken på att det skulle räcka med ett nationellt id-kort ökar känslan av gemenskap, av att vi hör till det här större kompisgänget som unionen i grunden är.
Under de möten med politiker, tjänstemän och journalister som följde i samband med de brittiska lokalvalen förra veckan blev en annan sak tydlig: Britterna har insett att brexit inte blev så lyckat. Fyra år efter utträdet är bara de mest övertygade brexitörerna nöjda, många andra suckar över hur dyrt och krångligt allt har blivit. Och ensamt kanske, där på andra sidan kanalen.
Att gå med i EU igen är däremot uteslutet, åtminstone under överskådlig tid, det hävdar även det EU-positiva partiet Labour som gick framåt i lokalvalen och väntas gå mot storseger i parlamentsvalet som kommer att ske någon gång under året, allra senast i januari nästa år.
Även om det har börjat spekuleras om att en ny folkomröstning om ett eventuellt medlemskap skulle kunna hållas om ett antal år är det uppenbart att de unga måste leva med de äldres beslut. Att lämna EU var nämligen inte den yngre generationens beslut, tvärtom röstade en majoritet av 18-24-åringarna för att stanna. Men eftersom de äldre väljarna röstade för brexit var alla britter tvungna att vinka hej då till Bryssel och vännerna runtom i unionen.
Under ett panelsamtal på Tingsholmsgymnasiet i Ulricehamn på måndagen vävdes de två världarna ihop. Som en del av flera EU-relaterade aktiviteter arrangerade skolan ett panelsamtal där EU-parlamentarikern Evin Incir (S) och den Sjuhäradsbördiga EU-valskandidaten Simona Mohamsson (L) fick svara på frågor om hur de vill påverka politiken. Själv hade jag uppdraget att i första hand kommentera och analysera deras svar och EU-politik generellt. När samtalet gled in på ungas valdeltagande och jag blickade ut över publiken slog det mig att det här är viktigt på riktigt.
Eleverna uppmuntrades att ta ställning genom att vifta med färgade papperslappar som svar på moderatorns frågor. En av frågorna gällde om de skulle rösta i EU-valet, eller om de skulle ha gjort det om de haft åldern inne. Grön lapp för ja, röd för nej. Trots en del sneglande på grannen och någon enstaka röd lapp som lyftes i tydligt trots talade det gröna havet i åhörarbänkarna sitt tydliga språk. Ungdomar i Sjuhärad bryr sig.
”När samtalet gled in på ungas valdeltagande och jag blickade ut över publiken slog det mig att det här är viktigt på riktigt.”
Den uppfattningen höll i sig under en stunds mingel med några elever i det klassrum som användes som lokal till skolvalet. Där berättade till exempel förstaårseleven Maya Alali att hon visste sedan tidigare vad hon skulle rösta på i skolvalet och vilket parti det hade blivit i valet till Europaparlamentet om hon varit myndig: ”Jag har varit på valkonferens och lyssnat på Simona Mohamsson och Karin Karlsbro (Liberalernas nuvarande parlamentariker, reds anm) och håller med dem om mycket.”
20-åriga Ada Ryrbo visade samma entusiasm inför själva valet, men tycker att det är svårt att få en uppfattning om vad alla partier tycker. Hon såg söndagskvällens partiledardebatt i SVT utan att bli mer upplyst om just EU-relaterade frågor. Det är hon inte ensam om; en dryg månad före valet väntade sig sannolikt fler svenskar att få höra om mer än politik som beslutas på nationell nivå som vård, skola och försvar.
Så därför: Om valdeltagandet bland unga blir lågt är det främst de äldres fel. Bara drygt varannan svensk röstade i EU-valet förra gången. Om det ska öka måste fler äldre pallra sig iväg till valurnorna, och dessutom se till att alla unga vuxna vi känner gör detsamma.
Men ansvaret är delat. Alla som har fyllt 18 år den 9 juni förväntas delta i demokratin. Den som inte gör det riskerar att få leva i en framtid skapad av gamla stofiler.
Svenska unga kan bättre än så.
