Kornelius Persson: Föreningskultur eller förnedringskultur på Bäckäng?
Det är många som har tvingats läsa “Ondskan” av Jan Guillou i skolan. Så även jag, och jag minns att det faktiskt är en av få påtvingade böcker som faktiskt varit bra. Anledningen till att många har läst den i skolan är dels historien i sig själv, men kanske framför allt vad man enligt många svensklärare bör lära sig av bokens sensmoral. Värdegrundsarbete har från politiskt håll ansetts vara viktigt för att skapa en god skolmiljö fri från den hierarki som Guillou skriver om, men mina erfarenheter från att gå på Bäckängsgymnasiet i Borås visar att kommunen fortsatt har mycket att jobba på när det kommer till värdegrundsarbete i skolan.
Kornelius Persson
studerar statsvetenskap i Lund, växte upp i Nittorp och gick gymnasiet på Bäckäng i Borås. Han var tidigare ordförande för Luf Södra Älvsborg.
Det är inte en hemlighet att Bäckängsgymnasiet har en föreningskultur, och BT har tidigare skrivit om fenomenet. Föreningskulturen är i sig inte problemet, utan det är enligt mig snarare förnedringskulturen i vissa av antagningsintervjuerna som är det. Jag vet det eftersom jag själv både blivit intervjuad, men också suttit med när andra blivit intervjuade.
Tänk dig att du precis börjat gymnasiet. Du kanske precis haft din alkoholdebut, träffat nya vänner och påbörjat din ungdomstid på riktigt. Skolan har marknadsfört sig med sitt föreningsliv och att därför söka en förening känns som något naturligt för dig. Du blir kallad till intervju och du är riktigt förväntansfull, men framförallt nervös. En äldre trea möter dig och ber dig ta på dig en säck. Hittills inga problem, det kanske bara är en märklig tradition tänker du. Trean leder in dig till ett mörkt rum som till både bredden och höjden är fyllt av människor som du varken känner igen eller är medlemmar i föreningen.
Frågor som inte är relaterade till styrelsen du söker ställs. Om ditt sexualliv. Huruvida du helst skulle vilja ligga med din mamma eller din pappa, eller om du överhuvudtaget ens haft sex, tätt följt av skällsord som “jävla oskuld” eller “hora” beroende på vad du svarar. Frågorna fortsätter och oavsett vad du svarar är det fel. Inför dig själv ifrågasätter du om du ens kommit till rätt intervju, men föreningsnamnet som står på väggen vittnar om att du visst kommit rätt. När intervjun är färdig går du ut, och den glädje du känt inför din nya gymnasietid har nu bytts ut till förtvivlan och en känsla av att ha blivit förnedrad.
”Frågor som inte är relaterade till styrelsen du söker ställs. Om ditt sexualliv. Huruvida du helst skulle vilja ligga med din mamma eller din pappa, eller om du överhuvudtaget ens haft sex, tätt följt av skällsord som “jävla oskuld” eller “hora”.”Kornelius Persson
Det jag beskriver är exempel på hur en föreningsintervju kunde se ut när jag var elev på skolan. Det viktiga är förstås inte vad som har hänt, utan vad som händer nu. För att ta reda på det ringde jag tidigare i år runt och pratade med många elever på skolan, och det jag kan konstatera efter samtalen är att förnedringskulturen fortfarande är en del av den så kallade Bäckängsandan.
Det man måste komma ihåg är att det rör sig om unga personer, ofta inte ens myndiga. Man ska vara försiktig med att skuldbelägga enskilda individer, och istället ifrågasätta kulturen och kanske framförallt de vuxna i sammanhanget. Var är de någonstans när osäkra ettor förnedras i instängda föreningslokaler, av ännu osäkrare treor?
