Anela Murguz: För att förhindra fler minnesdagar måste väst fortsätta stötta Ukraina med vapen
Den 11 juli är den internationella minnesdagen för folkmordet i Srebrenica i Bosnien-Hercegovina. Sommaren 1995 dödades över 8 000 bosniakiska män och pojkar och deras kroppar spreds ut i massgravar av de bosnienserbiska styrkorna. Än i dag grävs massgravarna upp av resterna av någons far, son eller bror och på denna dag förs de till den sista vilan.
Årets minnesceremoni äger rum i en för Bosnien-Hercegovina avgörande tid. De senaste åren har den politiska ledningen för den serbiska delen av landet – med den hårdföre politikern Milorad Dodik i spetsen – tagit ett antal steg i riktning mot att bryta sig ur Bosnien-Hercegovina. Nyligen antogs exempelvis kontroversiella lagar av den serbiska entiteten, där man bland annat vill upphäva den höge representantens beslutsfattande förmåga.
Den höge representanten i landet – som för tillfället är tysken Christian Schmidt – företräder det internationella samfundet och har i uppgift att se till att fredsavtalet efterlevs. Därför kan han ändra lagstiftning och lägga in veton om så krävs. Något som också har skett i fallet med de senaste kontroversiella lagändringarna i den serbiska entiteten.
Men Dodik har vid upprepade tillfällen hotat med att inte lyda det internationella samfundet. Hans mål är att separera den serbiska entiteten från Bosnien-Hercegovina och konfliktnivån är därför högre än vad den har varit på länge. Det är i allra högsta grad påtagligt under årets minnesceremoni för folkmordets offer i Srebrenica, liksom att det är krig i Europa igen.
För många människor som överlevt Bosnienkrigets fasor väcker Ukrainakriget minnen samtidigt som det påminner om att det kan hända igen. Dessutom är Dodik lojal med Rysslands Vladimir Putin. Om Rysslands terror lönar sig kommer det onekligen att påverka även Bosnien.
”Den politiska utvecklingen i Bosnien borde studeras av de som tycker att vapenleveranserna till Ukraina borde upphöra.”Anela Murguz
Men det finns också en känsla hos framför allt det bosniakiska folket av att vara förfördelade. Jämfört med Ukraina var västvärldens stöd nästintill obefintligt för Bosnien. Några större vapenleveranser skedde inte. I stället infördes ett vapenembargo som stöddes av Sverige och som gjorde Bosnien-Hercegovina försvarslöst inför sina angripare. Därtill vittnar folkmordet i Srebrenica 1995 om FN:s oförmåga att ingripa och förhindra krigsbrott trots att staden Srebrenica uttalat var under dess beskydd när folkmordet utfördes.
Den politiska utvecklingen i Bosnien borde studeras av de som tycker att vapenleveranserna till Ukraina borde upphöra. Inte sällan sätts vapenleveranserna i motsats till fredsförhandlingar, alltid med andemeningen att det är Ukraina – inte Ryssland – som borde bege sig till förhandlingsbordet.
Långt ifrån alla krig avslutas på slagfältet och fredsförhandlingar kan mycket väl bli aktuella även i Ukrainas fall. Men frågorna som måste besvaras av de som vill strypa vapenleveranserna är på vems villkor förhandlingarna ska ske och vilka eftergifter som kan tänkas vara aktuella. För västvärldens del innebär det mer konkret att se till att eftergifterna för Ukraina inte blir för stora då efterspelet i Bosnien tydligt illustrerar varför fredsförhandlingar måste ske på den angripnes villkor. Risken med fredsförhandlingar i Ukraina – i det skede som är nu – är att vi hamnar i ett läge där risken för nya konflikter är konstant, så som det är i Bosnien i dag.
För att inte fler minnesdagar av folkmord ska hållas i Europa måste västvärldens stöd till Ukraina fortsatt vara massivt. Det var det aldrig för Bosnien. Konsekvenserna av det ser vi på den gravplats i Srebrenica där ytterligare 30 identifierade offer förs till sista vilan, 28 år efter att de dödats.
