Mikael Hermansson: Flytta ihop statyerna och de förlorar sin makt
Härom veckan besökte jag skulpturparken Pilane på Tjörn. Att röra sig på klipporna och stigarna mellan bland andra Kim Simonssons Girl Feeding a Two Headed Rabbit och Jaume Plensas jätteskulptur Anna har sin bestämda tjusning. Kolossalformatet kan förvisso framstå som lite smått sökt, men det har också sin charm.
Pilane är avskilt från omvärlden men likafullt öppen för att låta världen ta plats. Detta gör den på samma gång omvälvande och trygg – men alls inte kravlös; befinner du dig här får du vara beredd på att också bli utmanad.
En annan skulpturpark där betraktaren får vara medveten om att platsen anger villkoren är Memento Park i Budapest. Här återfinns numera landets många statyer av Marx, Engels, Lenin och andra spöken i kommunismens skräckkabinett. De många statyernas ursprungliga syfte har gått förlorat. Men det kanske mest fascinerande med att de inte har skrotats är att de nu, i koncentrerad form, förmedlar ett annat budskap som gör det lättare att förstå den mörka historien men också en lektion i att förhålla sig till det faktum att offentlig utsmyckning också kan fungera som förmedlare av ideologi.
Så fungerar det även i det mycket mindre formatet – i Borås.
När Fredrik Wretmans Bodhi tog plats i Viskan bakom Röda Kvarn var det som att trycka på en knapp. Men det visade sig snart att den upphetsade debattens centrum egentligen inte låg i frågan om ”fint” eller ”fult”, utan om vad som hellre borde visas upp för boråsarna och för omvärlden. Starka näringslivsföreträdare förde fram Arvid Knöppels Knallen som det offentliga verk som skulle värderas högre än den främmande kropp som tillförts staden utifrån. Snart flyttades också Knallen från sin välmotiverade plats utanför Posten på Skolgatan – ni vet, med en blinkning åt postorder som en modernare variant av knalleriet – till där den står idag, mitt i entrén till de mest centrala delarna av Borås.
I dag går det att le likt Bodhi åt det hela och sedan gå vidare.
Vad som är svårare att komma runt är de statyer som utgör föremål för den så kallade Black Lives Matters-rörelsens rättmätiga ilska. Uppflammad efter det polisingripande som ledde till George Floyds död har den spritts från USA och ut över världen.
”Att osynliggöra det förflutna är trots allt att inte ta tillvara på den möjlighet som ligger i att bruka den onda historien för goda ändamål i dag.”
I senaste numret av Foreign Policy skriver museipedagogen Catherine White om de amerikanska och brittiska protesterna mot de monument över sydstatsgeneraler och slavägare som förekommit de senaste dagarna. Hon gör ett inlägg i en debatt som kretsar kring det faktum att dessa statyer tillkommit och rests inom ramen för uttalat rasistiskt tänkande. Först under åren kring förra sekelskiftet i samband med de rassegregerade ”Jim Crow”-lagarnas införande och sedan i och med medborgarrättsrörelsens starka tillväxt från slutet av 1950-talet. Medvetenheten om problemet är utbredd. Det är numera vanligt att allt fler städer och samhällen i sydstaterna därför tar bort dessa monument – just nu är räkningen uppe i 138 av drygt 800 sådana statyer. Det går långsamt, men det går åt rätt håll. Där de står utgör de för många medborgare en daglig påminnelse om en historia som de i egenskap av att inte vara vita har en unik erfarenhet av. Det är en annan historia än den som de som då reste statyerna och de som nu försvarar deras existens vill hålla fram.
Det är här som Whites förslag kommer in: Bevara statyerna men ta ifrån dem den symboliska makten. Gör som i Ungern, samla och förtäta och ge dem på så sätt en historiskt och mänskligt sett mer relevant inramning och framtoning.
Det finns inget rimligt försvar för att låta manifestationer av en uttalad rasistisk vilja få dominera i gatubilden. Att då vilja riva må vara mänskligt, men det är kanske ändå inte den bästa lösningen enligt känt mönster: Att osynliggöra det förflutna är trots allt att inte ta tillvara på den möjlighet som ligger i att bruka den onda historien för goda ändamål i dag.
