Anela Murguz: Fler borde tänka som Svennis om livets motgångar

Blomqvist, som när hon inte skriver litteraturkritik arbetar som psykolog inom vuxenpsykiatrin en dag i veckan, beskrev hur de två sysslorna började flyta samman allt mer. Precis som patienterna på divanen är svenska författare bjussiga på sig själva. De många verk som väntar på att recenseras beskriver hon som ”inåtvända, prövande och fragmenterade”, med konsekvensen att de blir för personliga och att de egna känslorna och erfarenheterna tar över allt det andra.

Det gäller inte enbart svensk litteratur. Ett av de exempel som Blomqvist tar upp i sin omdiskuterade artikel handlar exempelvis om författaren och journalisten Patrik Lundberg som senast i Dagens Nyheter skrivit personligt om sin syn på att bli pappa.

Och är det någonstans trenden är påtaglig så är det i medierna. Dag in och dag ut ska intervjuobjekt dela med sig av sina inre strider. Sårbarhet säljer. Särskilt sådan sårbarhet som man omvandlat till bränsle.

Det finns två gissningar till varför det har blivit så. Det första är den välpolerade yta som många människor målar upp på sina sociala plattformar. På exempelvis Instagram (som pekats ut för att spä på ungas psykiska ohälsa bland annat) får man möjligheten att sätta bilden av sitt eget liv på helt egen hand. Det betyder att man i praktiken kan styra hur man vill att andra ska uppfatta en och låter helt enkelt bli att dela med sig av de jobbiga sakerna i vardagen och i livet i stort. Ett sätt att hantera det till synes perfekta liv som många tycks leva i det digitala ökar nog viljan att vältra sig i berättelser som visar sprickor i fasaden.

Det andra är att det kan vara en reaktion på hur tidigare generationer tacklade livets omständigheter. Psykisk ohälsa, tankar kring föräldraskap, hur man tar sig igenom en depression eller bara vanliga motgångar i livet var helt enkelt något man inte besvärade andra med, än mindre talade offentligt om.

Min slutsats är att vi helt enkelt saknar ett ärligt sätt att gemensamt tala om det som skaver, som gör oss till människor.

Därför var det närmast befriande att lyssna på senaste Söndagsintervjun i P1, mediernas alldeles egen psykologdivan, med före detta topptränaren i fotboll Sven-Göran Eriksson ”Svennis”. För första gången berättade han öppet om att han var döende i cancer. Något som skapade rubriker långt utanför Sveriges gränser.

Men denna för honom svåra tid var ingenting han ältade eller kände ett behov av att utmåla som något som sporrar honom. Inte heller var det ett samtalsämne som han undvek. Utan det var bara något han accepterade. ”Man måste få hjärnan att acceptera att så här är det. Inte ligga hemma och tycka synd om sig själv. Man får leva den tiden som finns kvar.” En inställning som också präglar hans syn på den egna tränarkarriären.

Och kanske borde fler tänka likadant om vilka motgångar de nu står inför i livet.